Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Pontus Almquist: Arbetsförmedlingen är ineffektiv och dysfunktionell

Myndigheten förmedlar inga jobb och måste reformeras

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Arbetsförmedlingen ska reformeras i grunden, statuerar januariavtalets artonde punkt. Det är angeläget. Arbetsförmedlingen är en ineffektiv och dysfunktionell myndighet som trots sina omfattande resurser inte lyckas leverera mer än 1,5 procent av jobben på svensk arbetsmarknad.

Reformidén i januariavtalet går ut på att delar av Arbetsförmedlingens uppdrag ska omfattas av lagen om valfrihetssystem och därmed skötas av privata aktörer – som ska få ersättning efter hur väl de lyckas få arbetslösa sysselsatta. Tanken var ursprungligen att reformen skulle vara färdig och sjösatt under 2021, men eftersom enighet har uppstått kring att reformen behöver längre tid, blir det sannolikt inte fallet.

Myndigheten har idag en myriad av program för att få de som står längst ifrån arbetsmarknaden i jobb. Dessa åtgärder kostar årligen tiotals miljarder. Men enligt Arbetsförmedlingens egen granskning är effekten av de så kallade arbetsmarknadsutbildningarna nära noll. Chansen att etablera sig på arbetsmarknaden ökar inte av att delta i utbildningarna.

Trots detta vill flera fackliga organisationer stoppa reformen. Akademikerförbundet SSR har beskrivit reformen som ett stort arbetsmarknadspolitiskt experiment (SvD 31/10-19). Bland annat hänvisar man till en rapport från OECD som konstaterar att privatisering av arbetsförmedlingar bör förenas med ett kontrollsystem som kvalitetssäkrar aktörerna – något januariavtalet emellertid redan slår fast.

Nyligen upprepade LO kritiken och kallade reformen – föga originellt – för nyliberalt experiment och krävde att den stoppas (DN 30/4) .

Det är anmärkningsvärt att aktörer som företräder ett stort antal medlemmar som riskerar att drabbas av arbetslöshet under denna kris håller kvar sin lojalitet vid ett system som uppenbart inte fungerar som det är tänkt. Kanske handlar det om något slags socialdemokratiskt 1970-talsnostalgi där staten är svaret på alla problem.

Visserligen finns det alltid risker med stora organisationsförändringar, men sanningen att säga kan det inte bli så mycket sämre än vad det är nu. Det är med gott fog som allmänheten har mycket lågt förtroende för Arbetsförmedlingen. Den förmedlar ju kort sagt inga jobb.

Att coronakrisen därtill används som förevändning för att det skulle vara ännu mer riskabelt att reformera myndighetens uppdrag är absurt. Särskilt nu – när 100 000-tals förlorar sina jobb, och minst lika många fler står i riskzonen – borde det verkligen inte vara på sin plats att försvara vad som i bästa fall kan beskrivas som att kasta skattepengar i sjön.