Mona Sahlin skulle bli den lyssnande partiledaren. Hon, som efter ett svidande valnederlag 2006, åtminstone till synes fick mandat att förnya partiets politik. Men frågan är om hon egentligen fick en egentlig chans.
Visserligen inleddes en process att förnya politiken, men förnyelsen kom av sig i takt med att Socialdemokraternas opinionssiffror började stiga samtidigt som väljarnas missnöje med alliansregeringens politik tycktes vara grundmurat. En period av tystnad inleddes, då det tycktes som en självklarhet att Socialdemokraterna skulle ta över makten i årets val.
Men så blev det inte. En bidragande orsak, som går att utskilja i efterhand, var bildandet av den rödgröna koalitionen. Den var varken till Socialdemokraternas eller till Mona Sahlins fördel.
Sahlin blev överkörd av sitt eget parti och tvingad att ta med Vänsterpartiet i koalitionen. Det kanske är den klaraste indikationen på att hon inte haft en särskilt stark ställning inom partiet. Hon gillas visserligen av vissa socialdemokrater, som hör hemma på partiets högerkant men hon är lika ogillad av andra som hör hemma på vänsterkanten.
Klyftorna mellan de olika fraktionerna inom partiet har fördjupats de senaste åren. Sahlin har inte haft kraft nog att ena partiet, eller som Göran Persson åtminstone hålla de olika fraktionerna på mattan. Det senare gick helt enkelt inte ihop med rollen som den lyssnande partiledaren.
Men det finns fler skäl än så. Den Mona Sahlin, som gjorde comeback i politiken efter Tobleroneaffären var aldrig densamma. En stor del av den vilja och lyskraft, som en gång gjort henne till den självklara kronprinsessan i partiet var i stort sett borta. Då och då har den gamla Sahlin skymtat igen, som i slutet av valrörelsen, men denna förmåga har aldrig hållit i sig tillräckligt länge för att göra egentlig skillnad.
Mona Sahlin var inte den partiledare som många drömde om, hon var snarare den kandidat flest kunde enas om. Fortfarande finns det inte någon självklar kandidat att ta över partiledarposten. Det finns endast flera tänkbara kandidater, som stöttas av olika fraktioner inom partiet.
Det lutar alltså åt en maktkamp, inte bara mellan kandidater utan mellan de olika fraktionerna inom partiet, som nu ser chansen att placera sina kandidater på de tyngsta posterna. För Sahlin lär inte vara den enda som avgår. Med största sannolikhet kommer fler namnkunniga socialdemokrater också att välja att avgå innan extrakongressen nästa år.
Med andra ord riskerar den nödvändiga förnyelsen av politiken att komma i skymundan av maktkampen och därmed avstanna än en gång.
De senaste åren har det allt oftare börjat spekulerats om det går att hålla partiet eller om det kommer att splittras. Frågan som återstår att besvara är om Mona Sahlins tid som partiledare ska betecknas som en början till en ny socialdemokrati eller början till slutet.
