Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

NYKVARN 2020-08-23 Socialdemokraternas partiledare och statsminister Stefan Löfven håller sitt sommartal på Bommersvik i Sörmland. Bild: Pontus Lundahl/TT

Pontus Almquist: Börjar Löfven tröttna på statsministerposten?

Sommartalet gjorde knappt en ansats till att förklara vad Socialdemokraterna vill.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Under söndagen höll statsminister Stefan Löfven (S) sitt årliga sommartal. Den enda röda tråden i talet var hur innehållslöst och intetsägande det var. En sedvanlig känga till de borgerliga partierna som påstås prioritera skattesänkningar för de rikaste framför att rusta upp välfärden, här: Att det är viktigt att Sverige går framåt “i gemenskap” och tillsammans, där.

Han nämnde att visstidsanställningar måste minska i omfattning. Att den samtidigt är en anställningsform som det socialdemokratiskt styrda regeringskansliet använder mycket och ofta benämndes förstås inte. Han gav ett – förstås – mycket välförtjänt tack till alla dem som slitit i vården när coronakrisen nådde sin kulmen i våras, och betonade hur viktigt det har varit för svensk ekonomi med de stödprogram som sjösatts med anledning av pandemin.

“Vi ska inte tillbaka, vi ska bygga något nytt”, sa han, apropå tiden före pandemin. Vad för “något nytt” som ska byggas vidrördes över huvud taget inte. Men man kan gissa att arbetslinjereformerna som slopades i våras – som karensdag och hårdare regler för A-kassa – inte är något Löfven vill återinföra.

Helhetsintrycket man lämnas med efter att ha sett Stefan Löfvens sommartal är en person som börjar tröttna på statsministerämbetet, och som producerar en massa mumbo jumbo utan konkretisering i form av policyförslag. Visserligen är det en månad kvar till att höstbudgeten ska läggas fram i riksdagen, och därmed många tuffa förhandlingar som pågår och viss politisk osäkerhet som råder. Men sommartalet gjorde knappt en ansats till att förklara vad Socialdemokraterna vill.

Sveriges exceptionellt höga dödstal under pandemin i förhållande till jämförbara länder såg han inte heller något skäl att idka självkritik över, vilket knappast förvånar, men likväl provocerar. En annan politik under coronakrisens kritiska månader hade kunnat rädda tusentals människoliv, och det vet Löfven såväl som regeringen om.

Kanske befinner sig Socialdemokraterna i ett liknande läge där alliansen befann sig under vintern 2014, i det som Nils Karlson, professor i statskunskap och vd för Ratio, valde att kalla “trianguleringens tragedi” (Svensk Tidskrift 14/1, 2014): ett läge där man börjat anpassa sin politik så mycket efter sin motståndare att man inte längre vet vartåt man ska, och allt som diskuteras är finjusteringar hit eller dit – istället för långsiktiga visioner. Men är en visionslös statsminister verkligen något att ha?