Kommer Sverige även i fortsättningen att vara ett industriland? Frågan ställs på sin spets i och med rapporten “Från stagnation till renässans för basindustrin” från Industriarbetsgivarna, skriven av författaren och debattören Nima Sanandaji.
De senaste åren har den svenska basindustrin, med företag inom exempelvis trä- , pappers- och stålindustri, stagnerat. Sveriges industriföretag presterar visserligen bättre än i länder som Danmark, Frankrike och Belgien. Men man måste undra hur länge det förhållandet kommer att gälla när villkoren för industrin fortsätter att försämras. Kompetensförsörjningen är ett av de största problemen. För få ungdomar vill bli ingenjörer – bara till 2030 saknas 50 000 – och snart försvinner allt fler i pensionsavgångar. Kompetensutvisningarna riskerar att försvåra rekryteringen av högkvalificerad arbetskraft från utlandet.
Därtill är det höga löneläget ett problem. När Sanandaji går igenom personalkostnader för basindustrin i olika europeiska länder är det bara Norge som ligger på en högre nivå än Sverige. Jämfört med Tyskland och Finland ligger de svenska personalkostnaderna mer än 25 procent högre. Det påverkar förstås konkurrenskraften.
Jämförelsen med Tyskland och Finland är dessutom extra intressant, eftersom de ihop med Österrike är de enda länderna i Västeuropa som lyckades öka sin industriproduktion mellan 2005 och 2017. Det visar att idén om en pågående och ostoppbar avindustrialisering i västvärlden är en myt, och att det är fullt möjligt att öka produktionsvolymerna i industrin. Lyckas man ger det stora effekter, eftersom industrijobb ger svallvågor i övriga ekonomin och skapar jobb i kringliggande tjänstesektorer.
Åtminstone delar av detta verkar ha nått fram till regeringen. När näringsminister Ibrahim Baylan (S) pratade om sina prioriteringar på Industrisamtalet för ett par veckor sedan lyftes kompetensförsörjningen och den gröna omställningen fram. Men tyvärr är det lika tyst som vanligt kring den byråkrati som hindrar såväl industriföretag som andra företag från att etableras och växa. Industriarbetsgivarna pekar på att processerna för miljö- och byggtillstånd både är dyra och tidskrävande. Dessutom ställer aktivistiska tjänstemän till problem med egna tolkningar av lagar och regler.
Vad gäller den gröna omställningen kan man också resa vissa frågetecken. Historiskt sett har energisystemet varit en nyckel för svensk basindustri. Den säkra och billiga tillgången på el som vattenkraft och kärnkraft skapade tillsammans riskerar dock att försvinna, om energiöverenskommelsen från 2016 – den som dåvarande energiminister Baylan drev igenom – fullföljs och inga nya reaktorer byggs när de befintliga avvecklas.
Med det i åtanke känns det mer troligt att Sverige kommer att följa i Danmarks eller Frankrikes fotspår än i Finlands eller Österrikes. Någon renässans för basindustrin finns åtminstone inte just nu i sikte.
