”Jag vill se ett Sverige med en ordentlig pandemiberedskap. Jag hoppas att det ska kunna slutföras under den här mandatperioden.”
Eftermiddagen 28 mars 2006 var Morgan Johansson (S) självsäker. Riksdagen debatterade förberedelser för en pandemi. Som folkhälsominister, anförde Johansson, hade han förnyat den 15 år gamla smittskyddslagen och gjort det möjligt att spärra av och karantänsätta bostadsområden.
Vidare hade en pandemiplanering tagits fram, antivirala läkemedel köpts in och bygget av en vaccinfabrik i Solna hade förberetts. Allt detta då Sverige, enligt Johansson, under hela 1900-talet saknat ”ordentlig pandemiberedskap”. Regeringen hade under mandatperioden ”gjort mer på smittskyddsområdet än vad någon annan regering har gjort.”
En centerpartistisk riksdagsledamot lät sig inte övertygas, och ställde 4 april samma år en ny fråga till ministern. Kan lagstiftningen tas i bruk direkt vid en pandemi eller krävs nya beslut?
”Dagens smittskyddslag”, svarade Johansson skriftligen, ”är redan tillräcklig för att förebygga smittspridning i landet.”
Två pandemier senare är det motbevisat. Hösten 2009 tog svininfluensan Sverige på sängen. Dess mildhet, och snabb vaccinutveckling, gjorde att färre än väntat dog.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap utvärderade hanteringen. I slutrapporten beskrivs hur datasystem för att följa smittspridningen på befolkningsnivå bara fanns i Stockholm. Övervakning av sjukhusens belastning saknades, liksom all möjlighet att följa belastningen på intensivvården. Någon överblick av primärvården fanns inte heller.
Och nu står vi här igen. Ju längre året lidit, desto tydligare har det blivit att den rödgröna regeringens åtgärder inte bromsat dödstalen av årets pandemi. Den har skördat långt fler offer än den näst dödligaste, som härjade 1957-58.
När så socialminister Lena Hallengren (S) och kulturminister Amanda Lind (MP) presenterade ett utkast till ny pandemilag i veckan (9/12), var det inte bara ett implicit underkännande av dagens lagar.
Lind sade rakt ut att regeringen saknar lagstöd för flera åtgärder som kan hindra ”snabbt eskalerande smittspridning”. Lagförslaget minskar beroendet av den trubbiga ordningslagen. Det är bra. Vasaloppet och Kungliga operan tycks ha stängts ner utifrån lagrum snarare än smittorisker.
Förslaget ser kraftfullt ut. Butiker, kollektivtrafik och serviceinrättningar kan stängas. Långt ner i utkastet står dock att definitionerna ”är inte uttömmande”. Det öppnar upp för mer godtycke. Räknas korvkiosken på torget?
Det är i sig dåligt. Statens lagar ska vara förutsägbara och tydliga. Det riskerar även att starta den sortens diskussioner som pandemier sällan tillåter. De beslut som den centerpartistiske riksdagsledamoten frågade efter redan 2006 kan alltså dröja.
Förslaget ger vida befogenheter att begränsa folks liv, som Länsstyrelserna med hjälp av polisen, ska effektuera. Dessa regler ska få vara regionala. Det kan leda till olika nivåer av konfrontation mellan folk och stat lite varstans. Det är inte bra, vare sig för maktbalans eller myndighetsförtroende.
För andra gången sedan i våras kommer regeringen med en tillfällig pandemilag. Tillräcklig lagstiftning för att hindra smittspridning, sa Morgan Johansson våren 2006. Näppeligen.
