Inte minst handlar det om bristen på opposition. Även om anledningarna delvis skiljer sig åt är det även efter detta val tydligt att oppositionen inte fungerar som den ska. Socialdemokraterna saknar riktning och ägnar sig huvudsakligen åt sina interna problem och kriser. S-ledaren Mona Sahlin saknar i praktiken möjlighet att göra någon skillnad nu när det bara är månader kvar till hennes avgång.
Inom Vänsterpartiet gror missnöjet, både med politiken och framförallt med partiledaren Lars Ohly och att något måste göras efter tre förlustval i riksdagen tycks tämligen självklart för de flesta.
Även hos Miljöpartiet väntar ett stundande språkrörsbyte under året. De nuvarande språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är sannolikt inte särskilt intresserade av att föra en arg oppositionspolitik som skulle binda upp de nya språkrören vid vissa inslagna linjer.
Kvar av oppositionspartierna finns då Sverigedemokraterna. Men de är varken tillräckligt stora eller erfarna för att göra någon egentlig skillnad i synnerhet som de andra partierna inte vill samarbeta med dem.
Men oppositionen behövs för att politiken ska fungera. Åsikter som aldrig bryts mot andra blir sämre än de annars skulle ha blivit.
Risken är stor att den som aldrig får ett mothugg blir alltför bekväm och inte alltid gör ett lika bra jobb som de egentligen har kapacitet att utföra.
Det finns därför en tendens att oppositionen, precis som efter förra valet tenderar att komma från de egna leden. 2006 handlade det mest om gammal vana. Partierna inom alliansen hade suttit i opposition så länge att de inte tycktes förstå hur slipstenen skulle dras nu när de hade fått makten. I brist på opposition från de rödgröna partierna var också fältet fritt att fortsätta i gamla hjulspår. Det var först när oppositionen började fungera som det var tänkt som alliansen slöt leden.
Inom alliansen har emellertid den interna kritiken funnits hela tiden och efter höstens val har denna kritik blivit allt mer offentlig. På sätt och vis är denna tendens allvarligare än efter valet 2006. Då handlade det om vanans makt nu handlar det om de små partiernas långsiktiga överlevnad.
Under de år alliansen suttit vid makten har Moderaterna blivit allt mer dominerande. För många väljare är helt enkelt alliansen synonymt med alliansen något som knappast är fallet. Men med ett ökande väljarstöd i valet har M tagit över allt fler ministerposter. Partiets dominerande ställning inom alliansen har förstärkts samtidigt som övriga partier måste slåss med vikande väljarstöd och ett otydligt politiskt budskap. Det är då det interna missnöjet börjar luftas externt.
Paradoxalt blir detta främst ett problem för Moderaterna. De behöver stödet från andra partier inom alliansen för att kunna regera vidare samtidigt som kritiken från allianspartierna troligen inte kommer att tystna lika snabbt när det blir tid att sluta leden igen.
