Sverige är inte förskonat från kriser. Det har visat sig vid flera tillfällen under 2000-talet, inte minst tsunamikatastrofen 2004 och terrordåden på Drottninggatan i Stockholm 2010 och 2017. Gemensamt för dessa händelser är att Sverige och vår krishantering skakats om i grundvalarna. Så borde vi även förstå skogsbränderna som härjat i två veckor.
Ett stort problem med krishanteringen i Sverige stavas politik. Det är upp till politiker att se till att det finns rätt resurser på rätt plats vid rätt tillfälle. Och att de koordineras av rätt aktörer. I en granskning av Dagens Nyheter (25/7) framkommer att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) saknat både tillräcklig bemanning och materiella resurser inför skogsbränderna.
Årets skogsbränder påminner oss om att ständigt arbeta för att inte låta samma sak hända igen. ”En sak är jag dock säker på, nämligen att branden varken var en naturkatastrof eller orsakad av vädret”, skrev Aud Sjökvist, regeringens särskilda utredare av skogsbranden i Västmanland 2014 (DN Debatt, 31/7-2015). Sjökvist anser att de fanns flera, av berörda aktörer självförvållade, anledningar till varför branden i Västmanland blev så omfattande.
Total avsaknad av riskbedömning, olika angivelser av positioner för branden, och mycket begränsad eller ingen kunskap om bekämpning av extraordinära skogsbränder, var några förklaringar till brandens storlek och utveckling. Från Ljusdal, där invånare evakuerats på grund av årets skogsbränder, finns flera vittnesmål om att räddningstjänsten inte tagit sommarens bränder på tillräckligt stort allvar. Dessutom har det visat sig att kommunen, som består av 95 procent skog, inte haft någon beredskapsplan för skogsbränder.
Ibland är det värt att gå tillbaka till tidigare skrivelser för att analysera sakernas tillstånd. Trots att vi ännu inte kan utreda årets storbränder, menar Aud Sjökvist att tidigare utredningar av räddningstjänsten och krisberedskapen visat på upprepade brister (Expressen, 22/7). Då som nu handlar en viktig del av problematiken, enligt Sjökvist, om att Sverige saknar en krisledande myndighet som tar kommandot vid större kriser.
Några insikter från såväl Västmanlandbranden som årets skogsbränder är att krisplaner måste vara beprövade, huvudansvaret fördelat och katastroftänkandet på plats redan från början. Andra lärdomar är att vi inte kan invänta mer passande tider eller riktlinjer för att kalla in nödvändiga resurser från centrala aktörer. Befogenheterna att både kalla in anställda från semestern och ge likvärdiga villkor för deltids- som heltidsanställda måste finnas på plats.
Albert Einstein sa att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Kanske är den viktigaste lärdomen att Sveriges krisberedskap inte enbart kan vara anpassad till särskilda väglag, årstider eller politiska händelser. Den måste fungera hela tiden och desto bättre vid extraordinära händelser som inträffar utanför kontorstider.
