Minns ni hur det var innan det fria skolvalet infördes? Då visste alla att de som bytte skola utan att flytta var mobbningsoffer eller på annat vis fick dispens från sin placering. Lärare hade få möjligheter att byta arbetsgivare. Skolan var en del av vad som lite tillspetsat kan kallas DDR-Sverige.
Idag går närmare 340000 barn i en fristående förskola eller skola. Det motsvarar 18 procent av Sveriges nästan två miljoner elever.
Men häromdagen presenterade den tidigare generaldirektören för Inspektionen för socialförsäkringen, Per Molander, en ESO-rapport, ”Dags för omprövning”. Där föreslår han att friskolor ska avskaffas, skolan förstatligas och att alla elever placeras av staten.
Förslaget är svårbegripligt.
Eleverna i friskolor blir allt mer ett tvärsnitt av befolkningen. En fjärdedel har utländsk bakgrund. I kommunala grundskolor är motsvarande siffra drygt en femtedel.
I Pisa-undersökningen 2012 presterade niondeklassare i fristående skolor bättre på alla delprov. Elever i fristående grundskolor har 10 procent högre betyg än dem som går i kommunal skola. I friskolor når 85 procent av eleverna i årskurs 9 kunskapskraven i alla ämnen, medan 75 procent gör det i kommunala skolor.
Men att elever i friskolor har högre betyg betyder inte att de kostar mer – snarare tvärtom. Samtidigt är friskolorna präglade av mer mångfald sett till elevernas socioekonomiska bakgrund i dag, jämfört med några år sedan.
I landets 290 kommuner finns det fristående förskolor i 243, grundskolor i 186 och gymnasieskolor i 104. De flesta – 93 procent – som driver friskolor är små aktörer. Det är bara åtta aktörer som driver fler än tio skolor, men där går å andra sidan 40 procent av eleverna.
I de lägre årskurserna har friskolorna något högre lärartäthet. Det är också i lågstadiet antal elever per lärare spelar roll för inlärningen.
Hur man än vänder och vrider på det bidrar friskolor till valfrihet, mångfald, bra resultat och konkurrens. Men olyckskorpar och dysterkvistar väljer att se det som segregering, klassklyftor och utsugning av det offentliga uppdraget.
För det mesta kommer kritiken från vänsterhåll. Men nu alltså även från Per Molander.
Snacka om hög tilltro till centralisering och likriktning.
Förfäras över hans ignorans inför valfrihet – både för elever och personal att välja en miljö och pedagogik som passar dem. Skolplikt ska inte vara detsamma som tvång att gå i utpekad skola.
Inse att lika möjligheter att välja inte betyder att alla väljer samma sak och att utfallet blir detsamma överallt. Respekten för den enskilda elevens individuella preferenser och förutsättningar är beroende av att eleven också har möjlighet att välja. Alla barn är olika och en mångfald av pedagogiska idéer förutsätter att det finns friskolor.
Förpassa Per Molanders förslag om att avskaffa skolvalet till papperskorgen.
