Blodbrist. Sverige måste lyckas få till en mer stadig blodtillgång.
Blodbrist. Sverige måste lyckas få till en mer stadig blodtillgång. Bild: Marcus Ericsson/TT

Blodprinciperna måste ifrågasättas

Blodbrist råder. En bättre beredskap måste finnas för människor i nöd. Sveriges blodcentraler ska inte behöva förlita sig på osäkra marginaler.

ANNONS

Frågan om att upprätthålla stadiga depåer blod har i sommar aktualiserats. Inte minst i Göteborg rådde akut brist, delvis på grund av de fruktansvärda knivdåd som ägde rum (P4 Göteborg, 23/7).

Återkommande uppstår liknande lägen. Vår självförsörjningsgrad när det gäller blod är milt uttryckt allt annat än optimal. Med små avvikelser är det på senare år visserligen strax över 200 000 svenskar som lämnar blod vid åtminstone ett tillfälle. Den basen borde utan tvekan kunna breddas.

Socialstyrelsen ser just nu över blodverksamheten, för att presentera nya föreskrifter om drygt ett år. Framför allt två invanda principer måste på allvar ifrågasättas.

ANNONS

Till att börja med är den väl hårda särbehandlingen av män som har sex med män svårmotiverad. Efter att tidigare ha varit helt portad från bloddonation får gruppen sedan 2010 ge blod – efter ett års total sexuell karens. Detta gäller oavsett om det varit tal om sex med en och samma partner eller flera olika personer. För heterosexuellt umgänge förväntas blodgivare enbart avvakta tre månader efter sex med ny kontakt.

Det hårda kravet har länge motiverats med ett slags absolut säkerhetstänkande där riskfyllt sexuellt leverne, och därmed potentiell hiv-smitta, är vanligare i gruppen. Strukturellt är det också belagt. Men att med det som bakgrund tillämpa alltför strikta regler håller inte. Som SSU lyfte i en debattartikel i Svenska Dagbladet på tisdagen (30/7) är ettårsregeln väl kraftigt tilltagen. I Kanada har exempelvis tre månader slagits fast. SSU hänvisar även till läkarutlåtanden om hur hiv-tester i dag betraktas som tillförlitliga efter sex veckor.

En svensk övergång till tre eller sex månader borde vara en väl avvägd förbättring. Att, som SSU, begära bedömningar baserade helt på “individuellt risktagande” kan låta progressivt på gränsen till det självklara. Men här måste man ha med sig att patientsäkerheten är det verkligt viktiga. Teoretiskt sett kan felkällor uppstå.

ANNONS

Dessutom måste synen på ersättningar ses över. Att inga nämnvärda summor är aktuella för dem som faktiskt ger blod kan inte bero på annat än att magkänslan styr. Det är synd, för det skulle inte ens behöva handla om drastiska uppsving. En check på, säg, några hundralappar vid lämning vore helt klart värt kostnaden om det så bara för med sig en någorlunda tydlig ökning av antal stadiga givare.

ANNONS