Ett av de vanligaste argumenten att inte sparka försvarsminister Peter Hultqvist (S) efter skandalen på Transportstyrelsen var ministerns kompetens. Hultqvist är en skicklig politiker. Att han inte berättade för statsministern vad han visste om IT-läckan var förvisso fel, men vikten av kontinuitet väger upp. Så löd resonemanget.
Att Hultqvist förtjänade att sitta kvar på sin ministerpost trots uppenbara felsteg är förvisso ett märkligt resonemang. Ministerns förmåga att styra Försvarsdepartementet kan inte trumfa slarv med viktig information som rör landets säkerhet. Ändå är det ett faktum att Hultqvist personligen betytt mycket för att utveckla Sveriges försvarsförmåga. En borgerlig försvarsminister måste förvalta och utveckla Hultqvists arbete.
Visst finns det gott om kritik att rikta mot regeringen, framförallt när det gäller bristande resurstillskott. På andra fronter har regeringen dock gjort ett bra jobb. Hultqvist har i praktiken tecknat så många samarbetsavtal med Nato som det går. Framförallt har han utvecklat försvarssamarbetet med Finland.
Såväl finländska som svenska politiker talar ofta varmt om samarbetet och konstaterar att de svensk-finländska relationerna i detta avseende aldrig har varit så goda som de är nu. Samarbetet handlar om gemensamt användande av infrastruktur och gemensamma övningar och träning. Att Peter Hultqvist personligen varit drivande i denna utveckling är uppenbart. I våras mottog Hultqvist storkorset av Finlands lejons orden som ett erkännande av det arbete han åstadkommit för att fördjupa relationerna länderna emellan.
“Vårt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete är på en helt ny nivå, djupare än någonsin tidigare. Det är inte EU-politik, utan Finlands och Sveriges egen utrikespolitik”, sa den finländska presidenten Sauli Niinistö under ett tal till Finlands ambassadörer. De två länderna är i praktiken så tätt sammanflätade att ett angrepp på det ena landet automatiskt innebär en krigsförklaring mot det andra. Att Sverige och Finland etablerat denna relation är positivt för hela Östersjöregionen. De två länderna kompletterar varandra och bidrar till att tröskeln för ett skarpt läge höjs.
Peter Hultqvists personliga engagemang för att utveckla det svensk-finländska samarbetet har varit avgörande. Innebär det att vänner av ett försvarssamarbete bör hoppas på en socialdemokratiskt ledd regering? Knappast. Den som vill se ökade anslag bör hellre hoppas på ett borgerligt styre av landet. Däremot måste en borgerlig försvarsminister förvalta och utveckla det försvarssamarbete som etablerats under de senaste åren. Att betrakta Sverige och Finland som en enhet i detta avseende är särskilt viktigt i Natodebatten.
Samtliga borgerliga partier förespråkar en svensk anslutning till Nato, vilket i grunden är bra. Att Sverige skulle gå med i Nato utan att Finland samtidigt gör det är dock otänkbart. Nästa försvarsminister måste vara tydlig med att finländarna inte behöver oroa sig: Sverige tänker inte lämna Finland klämt mellan ett Natoland och Ryssland. Finlands och Sveriges sak är gemensam.
