Med undantag skulle alla som stod i bostadskö i Stockholms län ha en bostad senast år 2012. Beräkningen, som presenterades 1989 av Dagens Nyheter, visade att Lidingö och Sundbyberg skulle ha byggt bort bostadskön 2016 respektive 2045.
Det kan tyckas blåögt att tro att alla i Stockholm skulle ha en bostad för åtta år sedan. Men vid mitten av 1970-talet stod ungefär hälften av lägenheterna i Rosengård och Kroksbäck i Malmö tomma, i Navestad i Norrköping en tredjedel, och i Kungsmarken i Karlskrona en femtedel, enligt Boverket. Även i Stockholm ekade husen.
Idén att bostadsbrist gick att bygga bort igen var inte orimlig. I vissa kommuner var tillgången så god att större lägenheter fick rum plomberade och hyrdes ut som mindre enheter med samma hyra. Det otänkbara var snarare dagens bostadsmarknad.
En miljon människor står i bostadskö i de tre storstäderna, en fördubbling sedan 2010. Samtidigt fann Boverket i våras i sin årliga kommunenkät att 212 av 290 kommuner har stor bostadsbrist. Bara åtta har överskott på bostäder.
Och vad har regeringen gjort? 2017 sjösattes dess bostadspolitiska flaggskepp, investeringsstödet. Det har kallats för den största satsningen på 20 år.
Att satsa 11,3 miljarder kronor på “hyresrätter med rimliga hyror” som dåvarande bostadsminister Peter Eriksson (MP) kallade initiativet lät rejält. Unga, studerande och andra med lägre inkomster skulle äntligen få en chans på egen bostad. Så blev det dock inte.
Under måndagen (8/2) släppte Byggföretagen och Fastighetsägarna en utvärdering av stödet, utifrån flyttmönster till bostäder byggda med respektive utan stöd i 40 kommuner, bland annat Kristianstad, Halmstad och Västerås. Det är svidande läsning.
Jämfört med övrig nyproduktion skalar stödet i snitt av 2 100 kronor i månadshyra. Men inget tyder på att fler hushåll med lägre inkomst får tag på dessa billigare bostäder. I vissa kommuner har boende i stödbyggda bostäder högre, och i andra lägre, inkomst än boende i övriga hyresbeståndet. Stödets sociala träffsäkerhet är alltså låg.
Den ökar dock – med undantagen Lund och Borås – för hushåll med två inkomster. Men att det även vid subventionerad hyra krävs två inkomster för en ny bostad är illa. Och förutom i Sundsvall, Katrineholm och Lidköping är det heller inte fler unga vuxna som flyttar till dessa bostäder än annan nyproduktion.
Att Vänsterpartiet hjälpte en rödgrön regering att sjösätta ett indirekt bostadsbidrag för väl bemedlade är tragikomiskt. Vem dessa 11 miljarder kronor i subventioner hjälpt är svårare att se. Med sådan bostadspolitik försvinner inga köer.
