Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Idrottssverige ogillar regeringens förslag på färre platser vid landets idrottsgymnasier. Skolavslutning på idrottsgymnasiet i Malmö tidigare i år.  Bild: Johan Nilsson/TT
Idrottssverige ogillar regeringens förslag på färre platser vid landets idrottsgymnasier. Skolavslutning på idrottsgymnasiet i Malmö tidigare i år. Bild: Johan Nilsson/TT

Gustav Juntti: Bredd slår spets i stödet till idrotten

Hela Sverige mår bra av en diskussion om hur stödet till idrotten bäst utformas.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Förödande för ishockeyn. Farligt för idrottsrörelsen. De senaste veckorna har tonen från Idrottssverige hårdnat.

Skälet är regeringens plan att halvera antalet platser på landets idrottsgymnasier. Dagens två format, riksidrottsgymnasium och nationellt godkända idrottsutbildningar, ska bli ett. Förändringen är i grunden rimlig, men har mötts av hård kritik.

Senast var det Handbollsförbundet som menade att det nya systemet vore ”en omöjlighet” (SR 9/10) för dem och andra bollsporter att bedriva gymnasium inom. Det skulle kosta för mycket.

Det är en märklig invändning. Förslaget har tillkommit för att kostnaden för idrottsgymnasier dels ökar och dels är ojämlikt fördelad.

Riksidrottsförbundet (RF) oroar sig nu, ihop med stora delar av idrotten, för att förslaget kan hindra skolorna från att hitta och utbilda alla talanger. Men skolornas betydelse ska inte överskattas.

En genomgång från 2006 av 343 svenska elitidrottare som deltagit i OS eller VM visade att bara var tredje gått ett idrottsgymnasium. Enligt en annan svensk studie från 2014 spelar socioekonomisk bakgrund en tydlig roll. Nästan alla landslagsutövare kommer från familjer med ett stort idrottsintresse både som utövare och åskådare.

Dessutom kan idén om tidiga elitsatsningar vara kontraproduktiv. 2016 publicerade RF en studie som visade att förbunden lägger stor vikt vid att finna talangerna till idrottsgymnasierna tidigt. Detta trots att förbunden anser att talangens medfödda egenskaper inte är avgörande, och att det saknas säkra kriterier för att hitta talanger tidigt.

Internationell forskning om talangutveckling är ännu tydligare. För att bli elitidrottare är långsiktig träning viktigare än medfödda egenskaper. Inom många idrotter har även åldern för en individs topprestationer höjts till andra halvan av 20-åren.

En slutsats är att breddidrott – utöver andra positiva effekter – kan vara lika viktigt för “spetsidrotten” som en stor mängd idrottsgymnasier. Det betyder också att möjligheten att fortsätta kombinera elitsatsning med högre utbildning eller arbete blir viktigare.

RF-rapporten från 2016 lyfter exempelvis att steget från junior- till senioridrott är en kritisk övergång för de flesta idrottare ”då det stöd som finns endast riktas till de allra bästa”. Det är synd. Kombinationen av skola och elitsatsning är utvecklande för de som ges chansen.

Hela Sverige mår bra av en diskussion om hur stödet till idrotten bäst utformas så att ungdomar dels uppmuntras att delta och dels vågar elitsatsa. Men klart är att allt inte står och faller med skralt finansierade idrottsgymnasier.