“Det är som om folket på Titanic skulle rösta om att isberget ska flytta på sig.” Citatet från en tjänsteman hos EU-kommissionen – om att det brittiska parlamentet på onsdagen uteslöt “no deal”, att gå ur EU utan avtal den 29 mars – är målande. Och mycket träffande för att beskriva det kaotiska tillståndet som rått i den brittiska politiken under den gångna veckan, då man i tre omröstningar sagt nej, nej, nej.
Först återigen till premiärminister Theresa Mays fram- och omförhandlade utträdesavtal med EU-länderna.
Sedan, på onsdagen, till en “hård Brexit”.
Under torsdagen röstade underhuset till sist nej till att låta Brexit-datumet 29 mars stå fast. Utträdet skjuts därmed upp, antingen till 30 juni, om Theresa May får igenom sitt avtal. Eller längre om avtalet inte röstas igenom, för att regeringen ska få chans att rekapitulera.
Det har snart gått tre år sedan folkomröstningen, och det enda konkreta framsteget är att underhuset uteslutit “no deal”. I grunden är det en bra sak, eftersom ett sådant utträde som allra minst skulle innebära en kaotisk situation såväl för handeln mellan Storbritannien och EU som för enskilda medborgare, resenärer och företag.
Som den citerade EU-källan antyder är det dock mer ett symboliskt ställningstagande. Ett avtalslöst utträde kan ske trots att underhuset röstat mot det, om man passerar ett bestämt datum utan att ha ett godkänt avtal på plats.
Och något sådant finns inte i sikte. Det beror dels på att EU inte kan erbjuda så mycket mer än man redan gett Theresa May. Om Storbritannien vill fortsätta handla med EU och EU:s handelspartners måste man underkasta sig de lagar och regler som detta samarbete innebär – otänkbart bland många konservativa. Om man inte är beredd att göra det måste EU etablera gränskontroller någonstans – antingen på den känsliga platsen mellan Irland och Nordirland, eller i irländska sjön mellan Irland och Storbritannien. Vilket skulle göra Nordirland till en del av EU:s inre marknad.
Men även om det fanns en modell som löste upp dessa knutar tycks det brittiska politiska systemet oförmöget att nå en lösning. Som Anna Stellinger, generaldirektör på Kommerskollegium, uttryckte det på ett seminarium hos tankesmedjan Frivärld i veckan, förhandlar EU i praktiken inte med Theresa May, utan med en mängd motstridiga viljor i det brittiska underhuset.
Britterna vet inte vad de vill eller vad de försöker uppnå. Utan bara att de inte vill lämna utan ett avtal. Isberget måste flytta på sig.
Tyvärr för alla inblandade innebär det att osäkerheten lever vidare. Svenska medborgare bosatta på de brittiska öarna får leva i ovisshet, liksom svenska företag som är etablerade där eller som exporterar varor eller tjänster dit. Enligt Kommerskollegium är Storbritannien Sveriges viktigaste partner inom handeln med tjänster.
Nya frågor tränger fram med varje misslyckande. Hur många förluster kan Theresa May överleva? Hur länge kan Brexit skjutas upp, och vad händer med opinionen under tiden? Kan en ny folkomröstning komma till stånd? Kan till och med ett återförenat Irland bli en möjlighet?
Det enda man vet säkert är att Brexit-skeppet ångar vidare nästa vecka, som ett Titanic på den irländska sjön.
***
