Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut


 Bild: Janerik Henriksson/TT
Bild: Janerik Henriksson/TT

Joakim Broman: Byråkrati som får maten att kallna

Många hinder för delningsekonomins tillväxt.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Tänk dig en ensam, italiensk restaurang på en avskild och lite undangömd gata. Maten är fantastisk, men skylten är liten, liksom kvarteret och dess invånarantal. Mängden människor som passerar förbi och samtidigt är sugna på en tallrik pasta är begränsad. Ägarinnan har funderat på att börja erbjuda hemleverans, men en brorson på en moped hinner ändå inte leverera särskilt många matlådor på en kväll.

Men så händer plötsligt något. Ägarinnan får möjlighet att ansluta sig till en digital plattform som marknadsför restauranger till tiotusentals användare i staden, och som kopplar ihop henne med både kunder och kurirer som kan utföra leveranserna. Hon behöver varken brorson, moppe eller tio miljoner kronor att köpa annonser för.

I teorin är det en slags revolution som pågår, och inte bara för restaurangägare. Killen som just fått sitt uppehållstillstånd, studenten som behöver ett extraknäck, cykelentusiasten som ändå är ute och cyklar på kvällarna, alla kan de med bara en bil, moped eller cykel ansluta sig och få jobb med bara några knapptryck.

Ja, det var i teorin, som sagt. Den utveckling som sker genom den så kallade delningsekonomin – egentligen är plattformsekonomin ett bättre begrepp – är tyvärr omhuldad av ett antal lager av byråkrati. Den som vill köra passagerare i bil måste skaffa taxilegitimation till en kostnad av 4 000-5 000 kr och några månaders väntetid.

Den som istället kör en matlåda måste ha tillstånd för godstransport på väg. Det innebär bland annat att Transportstyrelsen ska pröva om du uppfyller kravet på “gott anseende”. Handläggningstiden är inte helt oväntat lång. Dessutom ställs krav på att föraren ska ha med sig en “vilobok”, och anteckna tiden för genomförd dygnsvila. Den får inte vara digital, finnas i flera exemplar eller på andra språk, och måste sparas i minst 12 månader efter utförd körning. Matleveransplattformen Wolt pekar på flera exempel där kurirer bötfällts för att polisen ansett att boken fyllts i på ett felaktigt sätt. Företaget vill digitalisera processen för att underlätta för kurirerna administrativt och språkligt, men det är inte tillåtet.

En avslutad vilobok ska därtill återlämnas till arbetsgivaren. Men vem är det i sammanhanget? Restaurangen som beställt leveransen? Plattformen som förmedlat kontakten till budet? Kuriren som har enskild firma? Onödig administration är det i vilket fall som helst.

Fler exempel finns. I Stockholm blev återvinningsappen Tiptapp tillfälligt förbjuden eftersom kommunen ansåg sig ha monopol på sophantering. Både företag och enskilda stöter på problem med tillståndsgivning, försäkringsfrågor, och regelverk som skapats för det pappersfyllda samhället.

Villkoren för de som arbetar i “gigekonomin” debatteras ibland, med all rätt. Men det är märkligt att vi inte ens börjat diskutera möjligheterna för dessa jobb att överhuvudtaget växa fram – och den byråkrati som inte bara hämmar utvecklingen av den digitala tjänsteekonomin, utan också möjligheterna för små italienska restauranger på bortglömda bakgator.