Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Centerpartiets vägval bäddar för splittring

Svend Dahl: Återupprätta Centerpartiets trovärdighet som alternativ till socialdemokratiskt maktinnehav

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Johanna Jönsson är Centerpartiets migrationspolitiska talesperson. Hon är också, menar en del, en av de centerpartister som drivit på hårdast för uppgörelsen med Socialdemokraterna. Häromdagen berättade hon i Expressen (27/1) om hur hon som ung gick med i Folkpartiet men skrämdes bort av de vardagsnära frågorna. Hon ville prata ideologi, inte ”snäva frågor som färdtjänst”. I stället blev det några år senare Centerpartiet.

Det är också en beskrivning av den förändringsresa C genomgått de senaste åren. För C brukade vara, och är fortfarande på många håll, partiet som framförallt bryr sig om att den kommunala servicen ska fungera. Färdtjänst var viktigare än abstrakta ideologiska diskussioner.

Idag är det ett parti som i hög grad definierar sig utifrån ett ideologiskt motstånd mot Sverigedemokraterna.

I sitt tal på partiets kommundagar i Umeå på fredagen slog Annie Lööf fast att framgångar för högerpopulistiska partier gör Centerpartiets uppdrag viktigare än någonsin. Det är en formulering som säger mycket om hur den centerpartistiska självbilden utvecklats från att framförallt vara småföretagarnas och landsbygdens röst i politiken.

Hittills har strategin varit framgångsrik och gjort det möjligt för Annie Lööf att bygga ett i praktiken helt nytt parti. Det är inte många år sedan det talades om att C, med en allt äldre väljarkår i avfolkningsbygder, riskerade att åka ur riksdagen. Idag är man tvärtom partiet för många av de unga migrationsliberala väljare som för fem år sedan skulle ha tjusats av Miljöpartiet. Det är Johanna Jönssons väljare i den nya storstadscentern.

Samtidigt lever det gamla resultatinriktade Centerpartiet kvar. När Annie Lööf på kommundagarna motiverade överenskommelsen med Socialdemokraterna knöt hon också an till denna tradition av pragmatiskt ansvarstagande. Det råder emellertid inga tvivel om att C sett till sakpolitiken är ett borgerligt parti. Och det gäller oavsett om vi pratar skattepolitik, arbetsrätt eller de frågor som verkligen avgjorde förhandlingarna med S, och som också lyftes fram i Lööfs tal: äganderätten för mark- och skogsägare.

Det långsiktiga problemet för C är att denna typ av borgerlig politik bäst drivs av borgerliga regeringar. Detta fick en lång rad tunga C-företrädare, från partiets traditionella fästen, att internt förorda moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister.

I sina memoarer beskriver den förra C-ledaren Maud Olofsson hur partiets historia av att söka uppgörelser med Socialdemokraterna inte alltid setts som något positivt av väljarna. Tvärtom bidrog det till att C uppfattades som opålitligt bland väljare som ville ha en borgerlig regering. Att bygga Centerpartiets borgerliga trovärdighet blev därför Olofssons projekt som partiledare.

Det är möjligt att Annie Lööf har rätt när hon låter motståndet mot Sverigedemokraterna väga tyngre än borgerlig sakpolitisk gemenskap. Än så länge verkar hon ha de egna väljarna med sig.

Men det är lika troligt att en framtida centerledare, precis som Maud Olofsson, kommer att behöva skriva memoarer om sitt mödosamma arbete med att återupprätta Centerpartiets trovärdighet som alternativ till socialdemokratiskt maktinnehav.