Januariöverenskommelsen fokuserar ensidigt på hyresrätten, trots att de flesta vill äga sin bostad. Det skriver Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed på DN Debatt (26/4).
KD presenterar samtidigt elva reformförslag för det ägda boendet. Det är välkommet. Visserligen är den dysfunktionella hyresmarknaden i mest akut behov av politisk förändring, vilket nog förklarar fokuset i “JÖK:en”. Men bostadsmarknaden är en helhet som kräver breda reformer, även för andra boendeformer.
Viktigast är sannolikt, vilket också KD föreslår, att mildra de kreditrestriktioner som hindrar framför allt marginalgrupper som unga från att köpa en bostad. Busch Thor och Forssmed hänvisar till beräkningar från Veidekke som visar att hushåll som vill köpa en bostad med månadskostnad på 4 000 kr i praktiken prövas för boendekostnader på över 18 000 i månaden.
Ska man klaga på något i utspelet är det att KD, som många andra i borgerligheten, bidrar till romantiseringen av det ägda boendet. Man skriver exempelvis att “den som äger kan få del av ett stigande fastighetsvärde”. Det är inte fel i sak, men det är ingen naturlag att bostadspriser stiger. Prisrallyt på den svenska bostadsmarknaden de senaste åren beror dels på de låga räntorna och ränteavdragen, dels på att hyresregleringen och den efterföljande bristen på hyreslägenheter driver folk att köpa bostäder.
Det finns också skäl att höja ett varningens finger kring idén om startlån för förstagångsköpare, inte för att inte behovet finns, men därför att det skulle utgöra ännu en statlig särlösning för att lösa ett problem som beror på överreglering.
I stora drag är dock KD:s reformprogram både ambitiöst och genomtänkt. Här finns subventionerat bosparande, en modell som fungerat bra i Norge, och en idé om att möjliggöra hyrköp – två förslag som gör det lättare för mindre bemedlade att köpa en bostad. Nedtrappat ränteavdrag och reformer för att öka tillgången på byggbar mark är också bra inspel.
I grunden visar den långa förslagslistan på det stora reformbehovet. På så sätt har Busch Thor och Forssmed rätt: förändrad hyressättning kommer inte att räcka för att få en fungerande bostadsmarknad. Sverige behöver en bred bostadspolitisk reform.
