41510 Malmöbor röstade in moderaten Patrick Reslow i riksdagen i valet 2014. 711 satte ett kryss vid hans namn. Häromdagen fick hans missnöje med Decemberöverenskommelsen och migrations- och integrationspolitiken honom att gå över till Sverigedemokraterna.
För detta fick han förstås berättigad kritik. Dels för att han bytte parti, utan att lämna sin riksdagsplats, dels för att han valde det nationalistiska SD.
Visst ska man få följa sin övertygelse, till och med byta parti. Men det vore snyggt om Reslow hade höjt sin röst tidigare och tydligt argumenterat för sina ståndpunkter. Men Reslow har under sina sju år gjort en slät figur som riksdagsledamot. Få hade hört talas om honom på riksplanet.
I Sverige tillämpas dessutom partival, även om det finns inslag av personval. Det är i praktiken partierna som utser sina folkvalda representanter. Hundratals partimedlemmar har arbetat ideellt för att få Reslow vald, men han informerade inte ens Moderatledaren Anna Kinberg Batra om att han lämnade henne för Jimmie Åkesson.
Få lär följa i Reslows fotspår. Inget föraktas så mycket som svikare i politiken. Samtidigt kan denna kollektivism tyckas omodern av en allt rörligare väljarkår. I individualismens tidevarv framstår partier inte sällan som besynnerliga väsen, som inte har särskilt många färgstarka företrädare. Och de som märks och som vågar gå emot sina partier – som liberalen Birgitta Ohlsson och miljöpartisten Carl Schlyter – kritiseras ofta hårt av sina partikolleger.
För inom ett parti ska man hålla ihop. Avvikande uppfattningar ska hållas internt. Tillhör man en minoritet i sitt parti får man vackert finna sig i det. Om man inte gör det kan det få förödande konsekvenser, vilket ett antal riksdagsledamöter fick erfara i FRA-striden 2008. Då fick bland andra Annie Lööf (C) och Karl Sigfrid (M) på fingrarna av dåvarande partiledningar.
Att kritiker och individualister tystas kan påverka beslut negativt eftersom relevanta argument kommer bort. Principfasta personer riskerar också att välja bort politiken, med följd att debatten blir mycket tråkigare. Partierna utvecklas inte heller med sin samtid.
Den nytillträdde franske presidenten Emmanuel Macron är ett fenomen som inte hade kommit fram om de tidigare statsbärande partierna hade levererat såväl behövliga reformer som lysande företrädare. Hans nya regering med dugliga personer från höger och vänster, med olika professionella bakgrunder, är precis vad många människor vill ha. En öppen idédebatt mellan karismatiska politiker, som sedan kan samarbeta och lösa praktiska problem.
Sverige skulle också må bra av mer personval och mindre fasta parti- och blockgränser. Då skulle inte nya allianser och partibyten behöva uppfattas som svek, utan tvärtom som öppenhet – eller för den delen som respekt för dem som har ryggrad.
