Sant Eustachio il Caffè heter ett hål i väggen i närheten av den italienska senaten. Här har italienska politiker druckit sitt kaffe, som många menar är det bästa i Rom, sedan slutet av 1930-talet. Kanske kan det ses som en liten källa till politisk kontinuitet i ett land som beskrivits som populismens eget Silicon Valley.
Sedan ett år tillbaka styrs Italien av Europas första renodlade populistregering bestående av högerpopulistiska Lega och Femstjärnerörelsen, ett parti grundat utifrån krav på ökad direktdemokrati och färre privilegier för den politiska klassen i Rom. För de allra flesta politiska bedömare i Italien råder det emellertid inte några tvivel om vem som är mäktigast i Rom: Legas partiledare och tillika Italiens inrikesminister Matteo Salvini.
Inför Europaparlamentsvalet, där Lega går till val på budskapet “Italien först”, talar många om att Salvini även kommer att bli en av de mäktigaste i EU.
Lega, som tack vare invandringskritik gått kraftigt framåt i opinionen sedan förra årets parlamentsval, ser ut att bli ett av de största nationella partierna i Europaparlamentet. Det innebär också att Salvini, som nyligen arrangerade en konferens tillsammans med företrädare för bland andra Dansk Folkeparti och Sannfinländarna, kommer att ses som den informella ledaren för europeisk högerpopulism och EU-kritik.
Lega som tidigare talat om att Italien borde lämna eurozonen, talar nu snarare om att reformera EU inifrån för att ge medlemsstaterna större makt. Många har uttryckt oro över vad ett Italien dominerat av EU-kritiska politiker på sikt kan komma att betyda för det europeiska samarbetet.
Det finns emellertid skäl att tona ner farhågorna om unionens stundande sönderfall. För det första fungerar beslutsmekanismerna i Europaparlamentet modererande. Den som vill omsätta sitt röststöd behöver kompromissa med andra. Det gäller även de EU-kritiska populistpartierna som Salvini hoppas kunna ena i en ny parlamentsgrupp. För det andra är det också värt att väga in Italiens intresse av att få en så tung position som möjligt i nästa EU-kommission. Om den italienska regeringen nominerar en EU-kritisk kandidat minskar chanserna kraftigt.
Detta är även den italienska politiska paradoxen: Allting förändras, samtidigt som allt är sig likt.
Det illustreras inte minst av Salvinis parti Lega som en gång grundades för att kräva självständighet för det rika Norditalien. “Allt söder om Rom är Afrika”, hette det. Idag är Salvini själv vald till senaten från Kalabrien i södra Italien och hans parti är inblandat i korruptionsskandaler på Sicilien och anklagas för samröre med maffian på samma sätt som det politiska etablissemang partiet en gång kritiserade.
Övriga Europa lär fortsätta att sucka över den dysfunktionella italienska politiken och oroa sig över att nästa eurokris kommer att orsakas av att världens äldsta bank, Monte dei Paschi di Siena, grundad 1472, kollapsar. Men lika säkert är att vi kommer att fortsätta att tjusas av allt annat Italien står för. Vi beundrar Pantheon och dricker därefter perfekt kaffe, tillsammans med ledamöterna av senaten.
