Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Därför fruktar diktaturerna fortfarande den liberala demokratin

Svend Dahl: Utan repression och korruption är det svårt att upprätthålla auktoritära styren.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Klockan var halv tio på kvällen när de östtyska gränsvakterna vid Bornholmer strasse insåg att folkmassorna gjorde det omöjligt att hålla gränsen till Västberlin stängd. Berlinmuren hade fallit. Den 9 november 1989 lade grunden för två decennier av liberal framtidstro buren av kraften i demokratisering, containerfartyg och internet.

De senaste åren har denna optimism förbytts i vad många beskrivit som en djup liberal depression. Ändå finns det skäl att vara optimistisk kring den liberala demokratins framtid. Det var budskapet när tankesmedjan Frivärld på ett seminarium i veckan lanserade antologin “30 år efter murens fall: om den liberala demokratins livskraft”. För även om auktoritära ledare som Kinas president Xi Jinping, Rysslands president Vladimir Putin och Ungerns premiärminister Viktor Orbán dödförklarar den liberala demokratin är de rädda för den. För varför skulle de annars slå ner demokratiprotester i Hongkong, fängsla oppositionella i Moskva eller skicka skattemyndigheten efter den liberala oppositionen i Budapest.

I själva verket är den liberala demokratins attraktionskraft orubbad. Som ordföranden för Frivärld, den förre Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M), påminner om i boken är det sällan så att människor som har möjlighet, väljer att leva under auktoritära regimer. Det gäller exempelvis ryskspråkiga i Baltikum, som ibland kan visa sympati för Putin, men som aldrig skulle ge upp den frihet det innebär att bo i liberala demokratier.

Kraften i den liberala samhällsmodellen kan också illustreras med de stabila spelregler för handel och investeringar som världshandelsorganisationen WTO innebär. Länder som Ryssland och Kina är, oavsett vilken kritik de riktar mot internationella liberala institutioner, väl medvetna om att de är ekonomiskt beroende av denna ordning.

På samma sätt som i de diktaturer som föll på hösten för 30 år sedan, finns det en inbyggd svaghet i dagens auktoritära regimer. Utan repression och korruption är det svårt att upprätthålla auktoritära styren, men det är också till slut det som fäller dem.

Att Viktor Orbáns parti nyligen förlorade lokalvalen i Budapest och flera andra större städer i Ungern är det senaste exemplet på detta. Till slut var det den utbredda korruptionen, och inte minst hur EU-medel används för ett berika kretsen kring Orbán, som enade oppositionen.

Samtidigt är det värt att, som chefredaktören för tidskriften Axess PJ Anders Linder konstaterade hos Frivärld, komma ihåg att det som i Europa och USA provocerat fram reaktionen mot den liberala demokratin till betydande del är politiska misstag begångna av politiker med goda liberala intentioner. Invasionen av Irak, bolåneexpansionen i USA, den stora flyktinginvandringen och tanken på ständigt djupare EU-samarbete kunde alla försvaras på liberala grunder. Men konsekvenserna av den liberala fartblindheten blev att liberalismens trovärdighet stukades.

Det bästa sättet att värna den liberala demokratin är kanske helt enkelt att inte göra några dumheter.