Därför handlar Liberalernas ledarval om partiets överlevnad

Svend Dahl: Inga stolta anor kommer att rädda Liberalerna.

ANNONS

Det är ett krisparti som i helgen håller riksmöte i Västerås. I opinionsmätningarna ligger Liberalerna sedan ett par månader tillbaka stabilt under riksdagsspärren. Det innebär att partiet löper en överhängande risk att förlora mandaten i Europaparlamentet vid valet i maj.

Korridorskvallret på Aros Congress Center kommer givetvis att handla om vilka som till sommaren kan tänkas ta över efter Jan Björklund. I praktiken är det ett partiledarval som handlar om Liberalernas överlevnad.

Oavsett vem som väljs finns tre, för Liberalernas framtid centrala, problemområden som en ny partiledare behöver hitta lösningar på.

För det första är L ett parti vars väljare till betydande del lutar åt höger och i vallokalen väljer mellan liberala och moderata valsedlar. Beslutet att stödja Stefan Löfven som statsminister har minskat Liberalernas attraktionskraft i denna väljargrupp som hittills varit avgörande för partiet. I partiets valanalys finns en medvetenhet om detta. Samtidigt försöker valutvärderingsgruppen att tona ner väljarbanden mellan L och M. Istället understryks möjligheten att vinna väljare från Centerpartiet. Att på så sätt byta ut sin väljarkår är givetvis fullt möjligt - C är ett exempel på ett parti som lyckats - men det kräver en uthållighet kring strategiska vägval som hittills inte varit utmärkande för L.

ANNONS

För det andra krävs en förmåga att skapa långsiktig intern uppslutning kring de vägval man gör. I valet 2002 gjorde L succé med kravet på språktest för medborgarskap. Men man misslyckades med att använda dessa framgångar för att bygga en bredare berättelse som partiet kunde enas kring. I stället övergavs profilen från 2002 successivt efter valet 2006. Samma mönster upprepades inför valet 2018. Hösten 2016 antogs ett ambitiöst integrationspolitiskt program, som hade förutsättningar att återigen göra L relevant i en av de viktigaste framtidsfrågorna. Den samstämmiga bilden, som även bekräftas av valutvärderingen, är dock att många partiaktiva upplevde frågorna som för kontroversiella att prata om. I stället gladde de sig över att i valrörelsen få prata om det svenska EU-medlemskapet. Det är en fråga som enar internt, men som saknar relevans för flertalet väljare.

För det tredje krävs ett svar på frågan om hur L ska differentiera sig från C. Regeringsbildningen och januariavtalet med de rödgröna har inneburit att skillnaderna mellan L och C suddats ut. Detta förstärks av att liberalpartister numera talar om gemenskapen med C i termer av ett nytt “liberalt block”. Det är troligt att det finns utrymme för två liberala partier i svensk politik. Men det är tveksamt om det finns utrymme för två partier som konkurrerar om samma väljare med likartade parlamentariska strategier och snarlika budskap.

ANNONS

För de flesta liberalpartister är det otänkbart att det parti som spelade en avgörande roll för demokratiseringen av Sverige skulle förlora sin representation i riksdagen. Men inga stolta anor kommer att rädda Liberalerna. Partiets öde ligger i händerna på den ledning som senare i år kommer att utses.

Svend Dahl
Svend Dahl
ANNONS