Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Malin Lernfelt: Därför måste barnens luciafirande värnas

Lägg ned den insiktslösa metadebatten

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Lika säkert som amen i kyrkan tycks numera vara att det varje år vid den här tiden uppstår en Luciadebatt. Människor rasar över förnumstiga rektorer som vill rädda stackars barn från att behöva utstå något så kränkande och ojämställt som ljuskronor och tomteluvor och att sjunga julsånger framför tindrande föräldraögon. Men lika ofrånkomlig som luciadebatten, är den efterföljande metadebatten.

Knappt har den första artikeln eller Facebookinlägget om inställt luciafirande eller förbjudna pepparkaksdräkter publicerats förrän höhö-andet och suckarna börjar. På ett ofta nedlåtande och föraktfullt vis raljeras det över luciadebatten som fenomen. Åsikter som ”de (underförstått töntiga) föräldrar som vill kan väl anordna ett eget luciafirande på fritiden” haglar från människor som gärna ser sig som lite modernare än andra.

Märkligt nog handlar det ofta om samma personer som med emfas brukar värna minoriteters rätt till sitt kulturarv. Och dessutom i någon sorts obegriplig logisk kullerbytta samtidigt hävdar att det inte finns någon svensk kultur.

Men att den årliga luciadebatten väcker så mycket känslor och engagemang är i sig ett ypperligt bevis för att det faktiskt finns en svensk kultur och att den är viktig för, om inte alla, så stora delar av befolkningen.

Att luciafirandet förändrats över tid, att det är ett hopkok av förkristna och kristna traditioner och ser lite olika ut i olika delar av landet är egalt. För det är just så kulturer och traditioner fungerar. Oavsett om det handlar om svensk, fransk, romsk, kurdisk eller japansk kultur är dessa inte statiska eller opåverkade av sin omvärld.

Men inte desto mindre präglar traditionerna oss djupt och är en del av vår identitet och vår historia. Därför är det värt att värna. Det gäller även de traditioner som tillhör majoritetsbefolkningen.

Att förskola och skola tar ett särskilt ansvar för dessa är inte heller något som bör ifrågasättas. För att våra unga skall förstå det samhälle vi lever i, vilka vi är och vilka vi var måste man få ta del av den berättelse som 1 000 år av kristen prägling och asatro före det lämnat efter sig.

Självklart ska ingen mot sin vilja tvingas att klä ut sig med glitter i håret eller sjunga Staffan stalledräng. Men för alla barn, oavsett ursprung, som växer upp i Sverige är det viktigt att i alla fall ges tillgång till detta arv. Kanske särskilt viktigt är det att skolan öppnar den dörren för barn som har helt andra kulturer med sig hemifrån.

För det svenska kulturarvet är också i lika hög grad deras. I varje människa finns det gott om rum för både två och flera traditioner, språk och sångskatter. Den som lyfter blicken kan inte heller missa att barnens ögon tindrar minst lika mycket som föräldrarnas när de står där på förskolor och skolor och sjunger tippetipptapp och Stilla natt. Så varför inte lägga ned den insiktslösa metadebatten nästa år.