I Coronakommissionens första delbetänkande slås fast att Sveriges strategi för att skydda de äldre har misslyckats. Betänkandet söker utvärdera åtgärderna som satts in av regeringen, regionerna och kommunerna – och kartlägga bristerna som ledde till att så många äldre dog av covid-19 i Sverige.
Betänkandet kom något senare än planerat, efter att ha skjutits upp i väntan på Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn av vården i äldreomsorg, hemtjänst och på LSS-boenden – en rapport som riktade kritik mot samtliga regioner när den väl landade. Det konstaterades en av fem patienter inte fått någon individuell läkarbedömning – en allvarlig brist i vårdens behandling av äldre med misstänkt corona.
Kommissionen lyfter fram flera strukturella problem som gjort att Sveriges äldreomsorg stått illa rustat inför en pandemi. Låg bemanning och kompetensbrist. Det fragmenterade ansvaret, med kommunen som huvudman för äldreomsorgen och landstinget för läkarinsatserna, försvårar kommunikationen. Att äldreboenden, där de boende ofta har omfattande vårdbehov, inte kan anställa läkare. Det är dock inte de problemen som bedöms vara den enskilt största orsaken till den höga smittan och dödstalen.
Istället är det den generella smittspridningen i samhället som pekas ut som den troligtvis största faktorn. Äldreomsorgen är en del av samhället, och med stor generell smittspridning blir det långt svårare att stoppa smittan från att ta sig in. Främst med tanke på att covid-19 smittar även under inkubationstiden, innan man utvecklat symtom. En studie från Karolinska Sjukhuset fann att sju procent av anställda som testades på ett omsorgsföretag bar på en infektion utan att uppvisa symtom. Att stanna hemma vid symtom kan inte helt hålla smittan ute.
Kommissionen konstaterar vidare att regeringen och de statliga myndigheternas hantering gick för sakta i pandemins tidiga skede. Förhållandena på särskilda boenden uppmärksammades sent. Bristen på skyddsutrustning i äldreomsorgen har bidragit till smittspridningen – ändå dröjde det till slutet av april innan Socialstyrelsen hade en bild av behovet av skyddsutrustning i kommunerna – trots att problemet påtalats redan i början av februari. Beslut om besöksförbud och provtagning kom också sent.
Att sakta lunk från regeringen, kombinerat med otydliga riktlinjer, lämnade anställda inom äldreomsorgen ensamma i krissituationen är svidande kritik. Men regeringen måste också lastas för fler allvarliga misstag under pandemin. I september uttryckte statsminister Stefan Löfven (S) på en presskonferens att de många dödsfallen på äldreboenden “inte hade något att göra med att folk gick på gatan”. Den idén, att en stor samhällsspridning är möjlig att kombinera med ambitionen att skydda riskgrupperna, är en aspekt av den svenska coronastrategin som kritiserats tidigare, men som allt mer framstår som ett tragiskt snedsteg. Stefan Löfven och den övriga regeringen kan inte längre glida undan från sitt ansvar för Sveriges höga dödstal.
