Det gick sådär med nystarten för Stefans Löfvens regering. Det bestående intrycket av söndagens partiledardebatt i SVT Agenda är att regeringens politik i huvudsak handlar om att utkämpa 2014 års valrörelse. Oavsett om det handlar om stenkastning mot blåljuspersonal eller resultaten i skolan går det alltid att hänvisa till att Alliansregeringen, ja den som avgick efter valet för ett och ett halv år sedan, sänkte skatten.
Löfvens pressfolk lär åtminstone vara glada över att söndagens debutant, Miljöpartiets nya språkrör Isabella Lövin, inte ställde till det för sig, utan med en S-ombudsmans envishet, höll sig till talepunkterna om Alliansens skattesänkningar.
Samtidigt blir det uppenbart hur Alliansen förmår att sätta agendan och hur det tvingar regeringen att följa efter och förhålla sig till frågorna om exempelvis inkvalning i välfärdssystemen för nyanlända och förekomsten av värderingskonflikter i spåren av invandringen.
Regeringsombildningen i förra veckan innehöll två intressanta medgivanden, som kastade sin skugga över debatten. Att statsministern nu talar om ”enkla jobb” visar hur regeringen tvingats överge sin tanke på att utbildning som den enda lösningen på nyanländas etablering på arbetsmarknaden. På motsvarande sätt innebär bostadsminister Peter Erikssons (MP) uttalanden om att undanröja ”hinder för byggande” och ”systemfel” på hyresmarknaden ett steg närmare den typ av reformförslag som lagts fram av allianspartierna.
Den som hade hoppats på att få svar på vilka slutsatser regeringen drar av dessa nyvunna insikter fick dock ingen hjälp i debatten. Istället upprepade Stefan Löfven budskapet från första maj om att nyanlända kan få scanna dokument på statliga myndigheter.
Det grundläggande problemet är dock att partiledardebattens konfrontation mellan höger och vänster säger väldigt lite om den politiska verkligheten. Med Sverigedemokraterna som politikens tredje block finns det inga möjligheter att förverkliga sin politik för den som håller fast vid blockpolitiken, särskilt inte för den som vill genomföra nödvändiga reformer på arbets- och bostadsmarknaden.
Hittills har svensk politik byggt på tanken att det största partiet eller blocket ska bilda regering. Men som Löfven fått erfara gång på gång säger det inget om vem som kan samla en majoritet för sin politik.
Eftersom SD i huvudsak röstar med Alliansen i riksdagen är det i dag en alliansregering som har störst möjligheter att räkna till 175 riksdagsledamöter. En sådan regering skulle även ha goda förutsättningar att göra uppgörelser på centrala politikområden med S och MP, som i sin tur skulle slippa från beroendet av Vänsterpartiet.
Det är värt för svenska politiker att snegla på Danmark. Där bildar folketingets tredje största parti, borgerliga Venstre, ensamma regering på grundval av att man är det parti som enklast kan bilda majoriteter.
Så skulle även vi kunna resonera.
