Redan tidigt under krisen i Ukraina var statsminister Magdalena Andersson (S) ute i media (DN 18/2) och slog fast att Sverige inte kunde vara ett stort mottagarland för de flyende och att ansvaret "ligger på andra länder". I den frågan borde regeringen tänka om: Sverige både kan och bör ta emot ukrainare som just nu flyr från Rysslands anfallskrig.
Flyktingmottagande i en konkret och akut krigssituation bör för det första vara mer prioriterat än mer lågintensiv, ekonomisk migration. Många av dem som vill emigrera till västvärlden idag gör det inte på grund av ett akut krig utan för att få bättre livsförutsättningar. Det i sig är en naturlig drift som alla har full rätt att känna, men den konkreta verkligheten gör att ett land som Sverige inte har möjlighet att ta emot alla de människor som önskar komma hit, trots att deras önskan om att utvandra i sig är fullt legitim. Men när människor flyr ett akut krig, här och nu, bör man som mottagarland göra en extra ansträngning för att kunna ta emot dem.
För det andra är just ställningstagandet om att flyktingar i första hand bör få hjälp i "närområdet" en hållning som vi i Sverige och EU ofta förespråkar, och nu är den aktuell för vår egen del. Ukraina är vårt närområde. Om vi vill att Turkiet ska ta emot flyende från Syrien när det pågår en konflikt där måste vi också föregå med gott exempel och ta emot flyende från Ukraina.
Den viktigaste anledningen till att Magdalena Anderssons uttalande är felaktigt är dock hennes jämförelse med flyktingsituationen 2015. Det var andra typer av flyktingströmmar då, och det påverkar Sveriges förmåga att agera mottagarland. För Sverige är ett av världens mest sekulära länder, med en av världens mest högkvalificerade arbetsmarknader och generösa välfärdssystem. Vi har skapat ett samhälle designat för en tämligen homogen befolkning, vilket innebär att den gruppen av människor som kommer från helt andra förutsättningar kommer ha svårt att integreras. Det kommer i sin tur innebära en hög belastning på systemet.
Är man lågt utbildad, utan kulturell tillhörighet till Sverige och Europa, och saknar relevanta språkkunskaper och erfarenheter är vägen till ett arbete på den svenska arbetsmarknaden mycket lång. Att man arbetar och bidrar till att tjäna ihop de pengar som ska gå till ens socialförsäkringar och välfärd är en viktig del av hur samhället är designat. Vårt generösa välfärdssystem går bara ihop sig om så många som möjligt har ett visst antal yrkesaktiva år och betalar skatt. Därför är det svårt för Sverige att ta emot en allt för stor grupp emigranter som har svårt att etablera sig på vår arbetsmarknad.
I fallet med flyktningar från Ukraina är situationen en annan. Vi delar de stora dragen av europeisk kultur. Ukrainare är ofta välutbildade, särskilt IT-sektorn är stor i landet. De kan i regel prata något europeiskt språk, som engelska eller tyska.
Att göra plats för flyktingar från Ukraina i Sverige blir därmed både en moralisk skyldighet och relativt mindre utmanande ur integrationssynpunkt. Regeringen bör därför ompröva den linje man antytt hittills. Låt oss ta till vara på den starka solidaritet som svenskarna uttryckt med Ukraina och välkomna fler hit.
