Ledare 4 juli. När man lyssnar på Annie Lööf, som på onsdagskvällen håller sitt Almedalstal, skulle man kunna tro att hon utkämpar ett presidentval med Jimmie Åkesson som motståndare.
Det är knappast någon hemlighet att centerpartisterna sneglar på Frankrikes president Emmanuel Macron och hur han för ett drygt år sedan gick segrande ur presidentvalets andra omgång, där han ställdes mot högerpopulisten Marine Le Pen.
Ett svenskt riksdagsval är förstås en helt annan sak än ett presidentval med två kandidater. Skillnaderna till trots är det dock uppenbart att strategin att profilera sig som Sverigedemokraternas ideologiska huvudmotståndare och försvarare av en generös asylpolitik är en viktig faktor bakom Centerpartiets opinionsframgångar det senaste året. Det har gjort det möjligt för C att inta positionen som det parti i svensk politik som just nu tydligast förknippas med det moderna och livsstilsliberala – en ställning som påminner mycket om den Miljöpartiet åtnjöt för fyra år sedan.
I praktiken har Lööf under den gångna mandatperioden byggt ett helt nytt parti. Det blev inte minst tydligt i SCB:s majmätning där det framkom att partiets starkaste fäste idag är Stockholms stad, en plats där partiet knappt existerade för fyra år sedan.
Bilden av C som den ideologiska huvudmotståndaren till SD får emellertid även oväntade konsekvenser för Annie Lööf som många gånger de senaste åren mött vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt i hårda ideologiska debatter om företagande, skatter och arbetsmarknad. Bland trendkänsliga Stockholmsväljare, som ser motståndet mot SD som den överlägset viktigaste frågan, förekommer idag på fullaste allvar diskussioner om huruvida man ska rösta på C eller V i september.
Tydligare än så blir inte dilemmat som Centerpartiets profilering öppnat för. Å ena sidan lockar man väljare utifrån den så kallade GAL-TAN-skalans motsättning mellan liberalt och auktoritärt, där det finns beröringsytor mellan C, V och MP i betoningen av en generös asylpolitik. Å andra sidan placerar man sig i den ekonomiska politiken, som reformer för en bättre fungerande arbets- och bostadsmarknad, så långt från Vänsterpartiet som det går. Situationen blir givetvis ännu mer komplicerad av att det bästa sättet att förverkliga den liberala ekonomiska politiken efter valet lär vara att söka parlamentariskt stöd hos SD, något som Annie Lööf uteslutit.
I själva verket blir motsättningen tydlig redan när man jämför C:s migrationspolitik, bortom högtidstalen om asylrätt, med vänsterinriktade uppfattningar på området. I praktisk politik är det mycket stor skillnad mellan synen att asylrätten, såsom den tolkades i Sverige fram till vintern 2015, går hand i hand med dagens välfärdsstat och Centerpartiets uppfattning att asylrätten är långt viktigare än bibehållen välfärdsstat.
Till hösten kommer någon kort sagt att bli besviken - antingen de som röstat på C som en markering mot SD eller de som gillar Centerpartiets sakpolitiska ställningstaganden. Det blir sanningens ögonblick för Annie Lööf.
