Ingalill Sundhage
Ingalill Sundhage

Då svalnar generositeten för offentlig sektor

Ingalill Sundhage: Revirpinkande och dåligt förankrade beslut försämrar viljan att betala skatt

ANNONS
|

För några veckor sedan skrev jag om min skadade tumme och sjukvårdsinsatsen den krävde. Och jag konstaterade att jag fick all denna akuta vård en helg för endast 400 kr.

I kölvattnet av den krönikan kom flera mejl från läsare som tyckte jag glömde en viktig detalj i storyn, nämligen skatten. Med tanke på det höga skattetrycket borde det väl vara självklart att man blir omhändertagen vid skada, kan andemeningen i dessa mejl sammanfattas.

Ja, det kan man tycka och ja, vi betalar ordentligt med skatt i det här landet och just därför blir det inte så blodigt (!) ekonomiskt när man väl hamnar i trångmål och har ett stort behov av att bli ihopsydd, gipsad och röntgad.

ANNONS

Det var också det som var poängen med krönikan. Vi betalar in en hel del skatt, men vi får också saker och ting tillbaka. Även om man som jag är frisk och arbetsför, utan barn i barnomsorg eller utbildningsbehov eller gamla föräldrar i äldreomsorgen.

Att betala skatt är en humanistisk handling som få brukar protestera mot. Vi människor är sociala individer och vill hjälpa andra och då är klassisk fördelningspolitik ett sätt. Däremot finns det förstås massor av synpunkter på hur mycket skatt man vill lägga och framför allt vad skattepengarna används till. Men det är politik och en helt annan fråga.

Jag hoppas verkligen att alla – och då menar jag alla – gör allt vad de kan för att skattepengarna förvaltas på ett klokt och effektivt sätt. Varje insatt krona jag bidrar med vill jag ska göra skillnad. Här har ni som jobbar inom offentlig förvaltning ett ansvar. Sen förstår jag att varken enskilda undersköterskor eller överläkare kan förändra strukturen inom regionens vård eller ens på den egna avdelningen. Det är arbetsledningens ansvar att se till att ledarskapet utvecklar den egna arbetsplatsen.

Men om alla som jobbar inom vården har rätt attityd, får vettiga verktyg från ledningen och strävar efter att se helheten, det vill säga god patientvård, ja, då är jag beredd att försvara skattekronorna. Men när personalgrupper pinkar revir och ser mer till sig själv och sin egen grupp, när ledningen fattar beslut vid skrivbordet som ser bra ut i teorin men som är dåligt förankrade i verksamheten och som får besvärliga konsekvenser på golvet, och när ingen i slutändan vill ta något ansvar för konsekvenserna, ja då svalnar generositeten också hos mig.

ANNONS

Även om det är offentliga pengar som står för kostnaderna, så är det inte gratis. Det är våra pengar.

Trevlig helg!

ANNONS