Dags för Johansson att dra i nödbromsen

Det enda säkra med planerna på höghastighetsbanor mellan storstäderna? Miljardrullningen är usel hushållning med resurser. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) bör veta bättre än att fullfölja en satsning som inte behövs.

I höst beslutar riksdagen om de kommande 12 årens infrastrukturpolitik. Den nationella transportplanen omfattar 522 miljarder kronor. Så mycket kan läggas på investeringar och underhåll av 14 700 kilometer spår och 100 000 kilometer statliga vägar fram till 2025.

Den första utredningen om höghastighetsbanor 2009 beräknade kostnaden till 125 miljarder kronor. Därefter har Trafikverket höjt prognosen pö om pö. De färskaste siffrorna talar om 230 miljarder, med ett osäkerhetsspann på 200 till 260. Bara osäkerhetsspannet på 60 miljarder motsvarar alltså mer än 10 procent av hela infrastrukturramen.

Låt oss använda tågtermer: Dra i nödbromsen!

”Going nowhere fast”, var också rubriken när Richard Wellings, transportforskare vid Institute of Economic Affairs i London, berättade om Storbritanniens erfarenheter av höghastighetståg hos Timbro på fredagen. För politiker som ignorerade kalkylerna blev det en dyrköpt erfarenhet. Städerna i norra England förvandlades inte till tillväxtunder för att tågtiden till London förkortades.

Det finns tre skäl till varför planerna på höghastighetsbanor bör skrotas: Kostnaderna, bristerna i det befintliga järnvägsnätet och regionala pendlingsmönster. Tidsvinsten är inget skäl till att låta övriga Sverige betala för lyxbanor mellan storstäderna. Befolkningen är inte tillräckligt stor. Klimatargumentet urholkas för varje ny miljöbil som produceras.

Tågresor i Sverige förknippas med signalfel och missade anslutningar. Snabbtågen har Europas sämsta punktlighet som en följd av slitna stambanor. Och lika illa är det regionalt. Det behövs 10–12 miljarder kronor i extra anslag per år bara för att undvika återkommande förseningar. Till exempel Dalabanan kräver en halv miljard enbart för att behålla kapacitetsmässig status-quo.

Att uppgradera stambanorna kostar drygt 130 miljarder och möjliggör en maxhastighet på 250 km/h. Det vore förstås inte lika häftigt som höghastighetståg av internationellt snitt, men frigör resurser som gör livet enklare för alla pendlare som i dag står och frustar på en perrong.

Lars Kriss