Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Premiärtalar i Almedalen. Nyamko Sabuni har chansen att göra socialliberalismen relevant för vår tids stora samhällsproblem. Bild: Erik Simander / TT

Svend Dahl: Dags för Liberalerna att hitta sin roll i politiken

Svend Dahl: Det är hög tid att Liberalerna erbjuder mer av egen politik och mindre av omdömen om andras.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

När Liberalernas nyvalda partiledare Nyamko Sabuni på onsdagskvällen håller sitt Almedalstal kommer diskussionen sannolikt att kretsa kring vilken inriktning hon vill ge sitt parti. Det kommer att talas som vägval mellan “kravliberalism” och “socialliberalism” eller mellan Socialdemokraterna och borgerligt samarbete.

Sabunis utmaning är i själva verket betydligt större: att mejsla ut en roll för ett socialliberalt parti i dagens Sverige. På senare år har det funnits en olycklig tendens inom och kring Liberalerna att definiera det socialliberala uppdraget i relation till andra. Att vara socialliberal är att vara emot Sverigedemokraterna, har exempelvis varit ett vanligt påstående. Den egna ideologin och politiken har däremot varit märkligt frånvarande. Det är hög tid att Liberalerna erbjuder mer av egen politik och mindre av omdömen om andras.

Mycket talar för att Liberalerna med Sabuni valt en partiledare som har förmågan att göra socialliberalismen relevant för vår tids stora samhällsproblem.

För att förstå kärnan i socialliberalismen är det klokt att ta avstamp i det klassiska tankeexperiment filosofen John Rawls ställde upp i början av 1970-talet: Hur skulle du utforma samhället om du befann dig bakom en slöja av okunnighet om din sociala position eller andra förutsättningar som påverkar livet? Utifrån det drar socialliberaler slutsatsen att marknadsekonomin och den liberala demokratin är det bästa samhällsskicket, men också att det krävs politiska lösningar för att ge alla lika livschanser. Det kan handla om att slå vakt om skolans kompensatoriska uppdrag eller om att värna rätten till personlig assistans.

Men det är också en god utgångspunkt för den politiker som vill ta sig an problemen i utsatta områden: bidragsberoende som går i arv, skolor som inte ger barn chansen att på allvar bli en del av det svenska samhället, unga män som inte ser några bättre framtidsalternativ än gängkriminalitet, företagare som hotas och religiöst och kulturellt förtryck som förhindrar kvinnor och flickor att ta del av liberala framsteg som för andra framstår som självklara.

Ofriheten i utanförskapsområdena borde vara socialliberalismens självklara huvudfokus. Ändå är frågorna som rör utsatta områden kontroversiella på många håll inom Liberalerna. I partiets valutvärdering från i vintras konstateras rentav att ”bristande självförtroende” bland de partiaktiva gjorde det svårt att driva integrationsfrågorna.

Sabunis politiska karriär har kretsat kring dessa frågor, vilket gett henne en trovärdighet i frågorna om integration och utanförskap som de flesta politiker oavsett partifärg saknar. Det är en politisk profil som backas upp med en personlig berättelse som i sig sammanfattar socialliberalismens löfte - om möjligheterna för den som kommer till Sverige som barn, att genom egen strävan och ambition bygga en karriär och nå politikens topp.

Med Nyamko Sabuni som partiledare har Liberalerna fått chansen att visa att socialliberalismen kan vara som mest relevant där ofriheten idag är som störst. Ta vara på den möjligheten.