Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Beroende? Diskussionen om dataspel har tagit ny fart efter att WHO gjort dataspelsberoende till en officiell diagnos.

Dataspelen är inte problemet

Joakim Broman: Dataspelen blir en enkel förklaring på allt från ökat våld till mer skolk.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Är ditt barn dataspelsberoende? Sedan Världshälsoorganisationen WHO i juni officiellt beslutade om diagnosen “gaming disorder” riktas allt mer fokus mot dataspelens negativa effekter.

Det är problematiskt, vilket blir uppenbart för den som tittar närmare på WHO:s definition och på den forskning som ligger till grund för diagnosen. Även om det är vanligt att prata om vissa dataspel som “beroendeframkallande” tyder inget på att sådant spelande är jämförbart med alkohol, droger eller spel om pengar.

Data- och tv-spelsberoende är snarare ett symptom på mer djupgående besvär. För den som har sociala eller psykiska problem, som lider av depression, ångest eller en svår familjesituation, kan datorn bli ett sätt att fly undan. Det är under sådana förutsättningar som spelen kan bli en del av problematiken.

Att denna diagnos finns kan hjälpa vården att sätta in rätt behandling och resurser för de som drabbas. Men vad händer när begreppet dataspelsberoende bryter sig loss från psykiatrin och tar sig ut i samhället?

Föräldrar blir i onödan rädda för att låta sina barn spela. Dataspelen blir en enkel förklaring på allt från ökat våld till mer skolk. I en intervju i våras menade Stockholm stads skolborgarråd Lotta Edholm (L) att dataspelsberoende är ett “stort och viktigt skäl till att barn inte kommer till skolan” (DN 24/4).

Det är en perfekt illustration av vad som händer när dataspelsberoende används som slagträ utanför vården. Enligt studier drabbas 0,6-1,6 procent av befolkningen av sjukdomen. Men frånvaron som Edholm pratar om ligger i många skolor mellan 10 och 20 procent. Och när elever själva får ange skäl till skolket är det främst otrygghet som lyfts fram, inte dataspel.

Edholm pekar på att dataspelen gör det roligare att stanna hemma: “Om jag var borta från skolan var det en ganska tråkig dag. I dag behöver man inte vara ensam när man är hemma för man har ett socialt sammanhang på nätet.”

Det är förstås möjligt, men då borde hon inse att vi inte längre pratar om dataspelsberoende, utan om andra problem: till exempel kravlöshet från föräldrar.

På så sätt är begreppet dataspelsberoende, om än tekniskt korrekt, vådligt. Det skymmer de underliggande problemen och reducerar komplexa problem som psykisk sjukdom till en fråga om huruvida vi borde rycka ur sladden.