År 2017 fanns det enligt Socialstyrelsen 33 000 hemlösa i Sverige. Människor som hamnat i missbruk, är funktionsnedsatta men inte “tillräckligt” för det offentligas stöd eller har så många betalningsanmärkningar att ingen hyresvärd vill ha med dem att göra. De slussas runt mellan kommunala förvaltningar som helst av allt inte vill att de bor i kommunen på grund av deras ekonomiska kostnad. De är röstsvaga och det finns heller inte någon plattform eller organisation som för deras talan, och i den mån det faktiskt finns har de inte gott om resurser.
När politiker talar sig varma om den generella välfärdsstaten och om dess möjlighets- och frihetsskapande funktioner glöms ofta en enkel sak bort: Välfärdsstaten är i de flesta fall av medelklassen och för medelklassen. För det är medelklassen som avgör valen och som därför den väljargrupp som blir mest prioriterad av politikerna. Inte minst syns det av i bostadspolitiken.
I “En social bostadssektor i Sverige?” (Fores, 2020) skissar fastighetsvetaren Anna Granath Hansson på olika modeller för så kallad “social housing” i Sverige. Social housing är ett brett begrepp för bostäder som byggs särskilt för socialt utsatta grupper. Den politiska debatten i Sverige har i efterkrigstid vänt sig mot sådana riktade välfärdssatsningar, till förmån för generell politik. Det har ansetts peka ut inkomstsvaga grupper, skapa inlåsningseffekter och urgröpa stödet för välfärdsstaten som sådan när alla betalar skatt, men bara somliga får ta del av välfärdens skyddsnät. Dessutom sägs det bidra till en utveckling mot marknadsmässiga hyror.
Därför vänder sig resursstarka intressegrupper som Sveriges Allmännytta och Hyresgästföreningen mot idén om social housing. Av detta skäl är författaren öppen med att inte skapa några illusioner om att storskalig social housing vore möjligt. Men kanske vore en modell som enbart riktar sig mot de allra mest utsatta möjlig?
Såsom författaren anmärker utgör Norge och Finland europeiska undantag när det kommer till att ha lyckats vända en utveckling mot större hemlöshet. Och detta i takt med att man har satsat på en relativt småskalig social bostadssektor med det uttalade målet att stävja hemlöshet.
De problem som omnämns i diskussionen om social housing är problem som Sverige under nuvarande system redan tampas med, och är inte unikt relaterade till just social housing. Folk blir “inlåsta” i hyresrätter när det tar sådan tid att köa för en ny, vissa postnummer är redan att betrakta som socialt belastade då de medvetet har byggts segregerat, och dagens allmännytta utgör i sig redan kanske världens bästa case för att införa marknadshyror.
33 000 människor i Sverige lever i hemlöshet. Samtidigt rapporterar 240 av 290 kommuner en brist på bostäder, och mycket tyder på att gruppen som står långt ifrån både arbets- och bostadsmarknaden kommer att växa. Hemlösheten lär åtminstone inte minska de närmaste åren. Är allmännyttan och dess decennielånga köer till hyresrätter som många inte har råd att bo i när de väl står först, det enda svaret politikerna kan ge? Eller är det dags att våga titta på andra idéer?
