Demokratin ställer krav

Den gör det, demokratin. När en fråga berör tillräckligt många tillräckligt mycket för att föda det obändiga engagemang som får ett antal människor att verkligen offra tid för att argumentera, driva opinion och organisera sig händer något. Människor lyssnar, frågan växer. Väljare är lyhörda för skillnaden mellan det djupare kända och den retorik som är mera vältrimmad än framvällande. Det djupt kända skapar intresse, det förutsägbart ansade genererar lätt axelryckningar. Man kan ana sådana mönster i EU-valet. Det handlar inte bara om en nykomling som väcker nyfikenhet – Piratpartiet – utan också om gamla kämpar. För Folkpartiets del talas det om Marit-effekten, väljarundersökningar har bekräftat den. Många tycks välja Folkpartiet för Marits skull och inte tvärtom. Det kan också handla om den etablerade som tänker nytt och står för det. Miljöpartiet har gått framåt efter att ha släppt sitt krav på utträde ur unionen och koncentrerat sig på vad det vill göra på europeisk nivå – vilket ofta är en bättre nivå för gränslösa frågor som miljön än den nationella. Vänder man på tanken finner vänsterns tillbakagång en plats i mönstret. Vänstern borde ha växtmån, när finansmarknaderna krisar, arbetslösheten stiger och regeringar måste kasta livbojar åt marknadens stora företag, men det tycks inte vilja sig. I en del länder kan den uteblivna framgången kanske förklaras med den gamla sanningen att sittande regeringar straffas i onda tider. Men det räcker inte – i länder som Tyskland och Sverige backar socialdemokrater i opposition. Hur är det med deras förmåga att väcka känslan av brinnande engagemang? Det låter oroande ofta som om gammal retorik putsas upp men förblir mer reflexmässig än glödande. Det riskerar att bli förtroendedödande. Men om det nu finns en mängd väljare som bara reagerar inför det nya och oväntade är de å andra sidan inte heller särskilt hoppingivande. Det finns onekligen faror med att svepas med om en fråga ställer hela sammanhang i skuggan. Piratpartiet kan inte sägas ha ett smalt ärende, eftersom frågan sträcker sig ut i området för mänskliga rättigheter, friheter och skyldigheter. Men när ett parti som åberopar sådant engagemang samtidigt säger sig berett att följa en för dem ännu okänd partigrupps åsikter utan att ha någon egen åsikt bör väljarna fundera en bra bit bortom Frågan, som de kan tycka behöver lyftas fram i parlamentet. Någon form av ideologisk kompass behövs för den som under fem år ska hantera en mängd politikområden. Att Junilistan gick upp som en komet och ner som en pannkaka hänger samman med en sådan brist på helhetssyn – eller snarare grundläggande övertygelse. Det räcker inte med att vara kritisk, tillvaron i ett parlament kräver en ideologisk plattform. Och för väljare räcker det inte med att tända på en fråga, de behöver veta hur grunden är byggd under den de röstar in.

Håkan Stahre