Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Koldioxidutsläppen måste minska, och vissa menar att den ekonomiska tillväxten inte går att förena med det. Bild: Ted S. Warren

Joakim Broman: Den gröna tillväxten är ingen myt

Den svenska exporten är i de allra flesta fall mycket positiv för klimatet.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

När tillväxten ökar, ökar även koldioxidutsläppen. Idén om “frikoppling” mellan utsläpp och tillväxt är falsk. Det skriver Jonas Bane, ordförande för Klimatriksdagen (Aftonbladet 18/9), och menar att det finns många studier som visar att han har rätt.

Vilka studier det handlar om nämner han av en tillfällighet inte. Inte heller att det finns en hel del som pekar på raka motsatsen. I boken “More from less” visar ekonomen Andrew McAfee på hur rika länder når en vändpunkt i sitt resursanvändande. Trots – eller snarare tack vare – ekonomisk tillväxt förbrukas mindre mängder metaller och andra naturresuser. Vi använder mindre åkermark för att producera mer mat. Utsläpp minskar trots ökad produktion.

Vissa länder har bara börjat resan, medan andra kommit en bit på vägen. Sverige är ett exempel på det senare. I studien “Mycket mer för mindre” visar biträdande professor Christian Sandström och doktorn i ekonomi Jonas Grafström – båda vid forskningsinstitutet Ratio – på att Sveriges ekonomi nästan fördubblats sedan 1990. Befolkningen ökade med 1,6 miljoner människor. Ändå minskade koldioxidutsläppen med 27 procent under samma tid.

En invändning mot detta brukar vara de konsumtionsbaserade utsläppen. Det vill säga, svenska konsumenter bidrar till ökade utsläpp i andra länder genom att efterfråga varor som produceras där. Sverige har enligt denna tanke inte minskat utsläppen utan bara flyttat produktionen utomlands.

Men dels har de konsumtionsbaserade utsläppen minskat sedan mätningarna inleddes 2008. Dels är det ett märkligt sätt att mäta, eftersom det gör svenska konsumenter ansvariga för kinesiska utsläpp, utan att göra motsatt beräkning för de varor vi skickar ut i världen. Om andra länders företag och konsumenter skulle betraktas som ansvariga för de utsläpp som svenska exportvaror genererar blir “frikopplingen” för svensk del än mer tydlig.

Dessutom är den svenska exporten i de allra flesta fall mycket positiv för klimatet. Ett pappersbruk i Kina släpper ut uppskattningsvis 14 gånger så mycket koldioxid för varje ton pappersmassa det producerar, jämfört med ett svenskt. Tack vare vårt nästan helt fossilfria energisystem är industriproduktionen här längder bättre än på de flesta håll i världen. Skulle vi få “dra av” de utsläpp vi tränger undan i andra länder skulle det vara positivt för vår del.

En brittisk studie som räknade på det sättet konstaterade också att Storbritannien utgör ännu ett exempel på absolut frikoppling mellan tillväxt och koldioxidutsläpp.

Till sist handlar det dock inte om bokföring, utan om att få ner utsläppen. Det rimliga för att åstadkomma det är att länder fokuserar på det de kontrollerar, det vill säga de utsläpp som genereras inom de egna gränserna.

På global nivå är världen ännu inte närheten av någon frikoppling. Klimatfrågan är långt ifrån löst. Men det är en viktig insikt att grön tillväxt är möjlig, eftersom klimatomställningen annars skulle behöva leda till stora konflikter om hur resurser i stagnerande eller krympande ekonomier ska fördelas. Risken är stor att världens fattigaste skulle drabbas oproportionerligt hårt. Grön tillväxt är ingen myt, utan en fyr att rikta in klimatomställningen på.