Liberalerna och Centern sade i helgen nej till att släppa fram en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Beskedet vållade stor debatt på sociala medier, tonläget var mycket, och onödigt, högt.
Men hittills är det så att alla aktörer arbetar enligt de principer man uttalade före valet. Jan Björklund och Annie Lööf är glasklara över att de inte kan agera så att Sverigedemokraterna får ett inflytande över regeringspolitiken. Det sade de före valet och de säger det även efter valet.
Sverigedemokraterna har också varit tydliga. Partiledare Jimmie Åkesson säger att partiet kommer inte att släppa fram en regering som inte ger dem inflytande.
Jan Björklund ser därför följande alternativ, vilket han förde fram i debattartikel i lördags. 1. En fempartiregering med Alliansen och Socialdemokraterna. 2. En storkoalition, S + M, av tysk modell med samarbetsavtal med övriga partier. 3. Alliansen och Miljöpartiet bildar ett samarbete.
Det sistnämnda alternativet bygger på att Stefan Löfven (S) då följer principen enligt Decemberöverenskommelsen att största gruppering i riksdagen ska få igenom statsbudgeten.
Men de låsta lägen förblir låsta. Ulf Kristerson (M) är skeptisk till något som kan liknas vid en samlingsregering. Miljöpartiet kan inte acceptera Ulf Kristerson som statsminister. Vänsterpartiet förordar och håller fast vid en gemensam rödgrön budget. Stefan Löfven (S) fortsätter att påpeka att det rödgröna blocket är ett mandat större än Alliansen och därför bildar största block.
Alla partiers principer, strategier och uttalande gör sammantaget att regeringsfrågan inte går att lösa. Det finns alltid någon annan part som blockerar för en regeringsbildare – än så länge.
Kritiken mot Liberalerna och Centern har varit hård från högerhåll. Men det är ingen överraskning att liberaler inte kommer överens med nationalister. Det är liberalt att motarbeta nationalister, både i den politiska debatten likväl som i det parlamentariska spelet.
Det parlamentariska läget är det svåraste i Sveriges moderna politiska historia. Den eller de som till slut kompromissar eller ändrar taktisk hållning måste också kunna säga för sina medlemmar och väljare att man arbetade så hårt man kunde för sitt förstahandsalternativ, innan man accepterar en sämre plan B. Det kan till och med kräva extra partikongresser eller motsvarande processer. Varje partiledare måste kunna säga att hen körde sin alternativ ända in i kaklet. Och partier är demokratiska organisationer, så stora beslut om kursändringar måste fattas med bred förankring i partierna. Man kan jämföra med Kristelig Folkepartis process att besluta om man ska gå till höger eller vänster i norsk politik. Därför får man nog anta att regeringsbildningen kommer att bli historiskt lång.
