”Men vi var först”. Det gångna året har fört Jimmie Åkesson närmare sitt mål om att ge SD reellt politiskt inflytande.
”Men vi var först”. Det gångna året har fört Jimmie Åkesson närmare sitt mål om att ge SD reellt politiskt inflytande.

Det blir inte Jimmie Åkesson som tar SD i mål

Ledare: I övriga nordiska länder har partiledarbyten varit nödvändiga för att högerpopulister ska få inflytande.

ANNONS
|

Den som vill förstå hur svensk politik kommer att se ut de närmaste åren spetsade förhoppningsvis öronen 20 minuter in i SVT:s partiledardebatt i slutet av maj. Efter att alliansledarna förklarat hur de står bakom tillfälliga uppehållstillstånd och en åtstramning av flyktingpolitiken får Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ordet och konstaterar lugnt: ”Men vi var före.”

Repliken kommer att förfölja övriga partier. Inom överskådlig framtid är det invandringspolitiken och de samhällsutmaningar de senaste årens stora flykting- och anhöriginvandring fört med sig som dominerar svensk politik. Och så länge det ser ut så kommer Åkesson, som på torsdagskvällen talar i Almedalsparken, att kunna upprepa sitt budskap från partiledardebatten.

ANNONS

Det lär räcka för att SD ska få mellan 15 och 20 procent av rösterna.

För de väljare som ser en restriktiv migrationspolitik som det just nu viktigaste politiska målet, men som inte riktigt litar på de andra partiernas vilja att långsiktigt föra en sådan, blir en röst på SD en billig försäkring om att hösten 2015 inte ska upprepas. Det förklarar också varför SD inte tappat fler väljare efter att Moderaterna och Socialdemokraterna lagt om sin migrationspolitik.

I praktiken ger det SD makten över svensk flyktingpolitik. För varken M eller S är beredda att utsätta sig för risken att än en gång få en akut flyktingkris på svensk mark.

Omläggningen av den svenska migrationspolitiken har inneburit att det viktigaste sakpolitiska argumentet för att isolera SD fallit. När M-ledningen dömer ut SD som möjligt regeringsunderlag handlar det inte längre om migrationspolitiken, utan om huruvida partiet är pålitligt i säkerhetspolitiken och i den ekonomiska politiken.

Det gångna året har utan tvivel fört SD närmare Åkessons mål om att få reellt politiskt inflytande, vilket dock inte förändrat partiets ställning som politisk paria. Den önskan som finns hos alliansväljarna, och deras partier, om att kunna bilda icke-socialistiska regeringar lär dock göra det omöjligt att i längden hålla fast vid idén om SD som oberörbara.

ANNONS

Nästan allt har gått enligt plan för Jimmie Åkesson, men sannolikt blir det någon annan som för partiet i mål. I boken ”Väljarnas hämnd” om nordiska högerpopulister beskriver journalisten Bengt Lindroth hur det varit avgörande för Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet att distansera sig från de ursprungliga partiledarna som betraktats som oseriösa och extrema. Carl I Hagen fick aldrig bli minister, medan Siv Jensen i dag är Norges finansminister. Blotta tanken på Pia Kjærsgaard som dansk statsminister var orimlig, medan Kristian Thulesen Dahl förr eller senare kommer att bli det.

På samma sätt kan det bli för Sverigedemokraterna. I kulisserna väntar politiker som inte kommer att kunna avfärdas som arga unga män från ett 30-november-firande i Lund, utan som i stället låter som moderater brukade göra förr i tiden.

Svend Dahl
Svend Dahl
ANNONS