När Ebba Busch Thor håller tal i Almedalen på lördagskvällen är det bara ett år sedan det tycktes oundvikligt att Kristdemokraterna skulle få lämna riksdagen. I stället följde ett år av spektakulära opinionsframgångar. Även efter de senaste veckornas väljartapp ligger KD idag på en nivå som för inte så länge sedan skulle ha beskrivits som succésiffror.
KD lyckades under 2018 och i början av 2019 fånga den bland många väljare utbredda känslan av att gemensamma åtaganden inte längre fungerar på det sätt man förväntar sig.
Sjukvårdens växande vårdköer har fått väljarna att tappa tilltron till socialdemokratiska lösningar. Det blev inte minst tydligt när Ebba Busch Thor i början av förra årets valrörelse vann en TV-duell om sjukvården – tidigare socialdemokratisk hemmaplan – mot statsminister Stefan Löfven.
Till samma känsla av politiskt misslyckande talar Kristdemokraterna när man lyfter kvinnors otrygghet som vår tids stora jämställdhetsproblem. Upplevelsen av ett brustet samhällskontrakt, en nattväktarstat som inte levererar, framstår med rätta som orimlig för breda väljargrupper. I ett land där feminismen är en självklar politisk utgångspunkt bland en tydlig majoritet i riksdagen är det – när allt fler unga kvinnor upplever sig otrygga i offentliga miljöer – märkligt att inte fler partier tidigare hanterat dessa frågor.
Därutöver har KD och Ebba Busch Thor uppvisat ett befriande självförtroende inför frågorna om hur Sverige ska styras. Medan andra partier gjort Sverigedemokraternas existens till huvudnumret i sina parlamentariska strategier har KD gång på gång påmint om det självklara målet för politiska partier: att förverkliga så mycket av den egna politiken som möjligt. Man har sagt sig villig att tala med alla, att göra vad man kan för att leverera sin politik till väljarna.
Men i början av sommaren kom partiets svagheter ikapp.Uppmärksamheten kring den förre Europaparlamentarikern Lars Adaktussons agerande i omröstningar som gällde aborträtten gav massiv negativ publicitet i Europaparlamentsvalrörelsens slutskede. Samtidigt blev partiets nya väljare – som ser KD som en röst för en stram migrationspolitik – påminda om att partiet även rymmer en tradition av en generös syn på flyktingmottagande. Kombinationen av abortfrågan och beslutet att i riksdagen rösta för familjeåterförening bröt den uppåtgående trenden.
Sakfrågornas betydelse bör emellertid inte överdrivas, även om de spelar roll. Snarare kan man konstatera att de väljare KD vunnit det senaste året kommer från en grupp snabbrörliga och borgerligt sinnade väljare. De är inte primärt lojala med något enskilt parti, men de vill se borgerlig politik och en icke-socialdemokratisk statsminister.
Det är inte omöjligt att Ebba Busch Thor kan vinna tillbaka dessa väljare. Budskapen om hur politiken svikit grundläggande åtaganden har varken förlorat relevans eller styrka. För övrigt finns det flera partier som skulle kunna lära av Kristdemokraternas parlamentariska självförtroende.
