Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Utrikesminister Ann Linde (S) har ännu inte stakat ut en ny linje i utrikespolitiken, efter att hon efterträtt Margot Wallström. Bild: Ali Lorestani / TT

Joakim Broman: Detta behöver Ann Linde ändra på i utrikespolitiken

Joakim Broman: Ann Linde måste bli något annat än en ställföreträdande Margot Wallström

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Det var utrikesminister Ann Linde (S) som stod i talarstolen när riksdagen inledde sin utrikespolitiska debatt på onsdagen. Den som bara läste hennes anförande kunde dock lätt missta henne för företrädaren Margot Wallström.

På många sätt svävar Olof Palmes anda fortfarande över utrikesdepartementet och den utrikespolitiska debatten. I denna doktrin, som återupplivades av Wallström, har bistånd och tredje världen, kärnvapennedrustning och arbetet i FN företräde framför fokus på EU och det täta samarbetet med Nato. Aktivism går före realpolitik. Att erkänna Palestina blir en så viktig symbolfråga att den genomdrivs även om den försvårar snarare än förenklar fredsprocessen.

Att den diplomatiska relationen till Israel, som havererade under Wallström, ännu inte normaliserats är ett av flera tecken på att Linde ännu inte blivit utrikesminister mer än till titeln. När hon tillträdde fanns hopp om en ny linje, en återgång till den pragmatism som rådde under Göran Perssons tid som statsminister, ett starkare fokus på EU och ett arbete som är mer handfast än symbolinriktat.

Det hoppet lever fortfarande. Såväl Lindes bakgrund, som tjänsteman och EU-minister, som hennes tonläge tyder på att utrikespolitiken skulle kunna få en ny riktning.

Men inget av det har ännu realiserats i handling eller konkret politik. Linde står fast vid att utrikespolitiken ska kallas feministisk och talade i sitt anförande om kärnvapennedrustning. Hon lyfte fram om hur effektivt det svenska biståndet är, trots att ingen egentligen vet vilken skillnad de många miljarderna gör bortom det rent humanitära stödet.

Till hennes försvar har hon bara varit utrikesminister i ett halvår, och fram till nyligen styrdes UD av Wallströms närmaste medarbetare, kabinettsekreterare Annika Söder. UD är också en stark kultur i sig själv. Att vädra ut gamla byggnader kan vara svårt även om man har ambitionen.

Ingen förväntar sig snabba omsvängningar i stora frågor som enprocentsmålet eller alliansfriheten. Men om Linde ska bli något annat än en ställföreträdande Margot Wallström behöver hon inleda en riktningsförändring med små steg. Sverige kan återigen bli en utrikespolitisk kraft som gör skillnad genom samarbeten och pragmatisk handling, istället för att skrika högst om vår förträfflighet och andras brister.