Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vårdnadstvister. I många fall bortser domstolarna från barnens uttalade intressen. Bild: Jessica Gow/TT

Domstolarna sviker barnen

Lagen bör skrivas om för att ytterligare tydliggöra att det inte är vuxnas vilja som ska stå i centrum.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Barn har rättigheter i förhållande till sina föräldrar, medan de vuxna har skyldigheter gentemot sina barn, säger lagen. I Barnkonventionen – som Sverige var ett av de första länderna att ratificera – står också att ”barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn” samt att ”alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad”.

Det är viktiga ord. Tyvärr har de inte särskilt mycket bäring i verkligheten. Särskilt inte om barn uttrycker att de inte vill ha en relation med någon av föräldrarna och denne går till rätten för att tvinga fram umgänge. Då visar samhället gång på gång att det de facto inte är barn och unga som har rättigheter utan vuxna. En mamma eller pappa kan välja bort att träffa sitt barn utan att det leder till några sanktioner eller straff från samhällets sida. Ett barn – även då det nått en ålder då det tydligt kan uttrycka sin vilja – tvingas att umgås eller till och med bo med människor de inte tycker om bara för att de delar DNA.

Ett av de mer upprörande fallen på senare tid – dock långt ifrån unikt – handlar om två pojkar på elva och åtta år som sedan de var små i huvudsak bott hos sin mamma. 2014 dömdes pojkarnas pappa till fängelse för att ha misshandlat barnen och sedan dess har de inte träffat honom över huvud taget.

Mamman är barnens trygga anknytningsperson, hos henne har de sitt hem, sina sociala sammanhang och hela sina liv. Barnen har också tydligt visat att de inte vill träffa sin pappa. Det har av naturliga skäl gjort att mamman, som anser att pappan är olämplig som vårdnadshavare efter att han utsatt barnen för våld och kränkningar, gjort allt för att umgänge med pappan inte ska komma till stånd.

Svea hovrätt har därför beslutat att mamman förlorar både vårdnad och boende. Pappan vill ha barnen och att han slagit dem och att de knappt känner honom spelar uppenbarligen ingen roll för rätten. Hur det går ihop med lagens skrivningar om barns rättigheter, och framförallt Barnkonventionen, att slita upp en åttaåring och en elvaåring med rötterna och fullständigt ignorera deras känslor är svårt att förstå. I alla fall på annat sätt än att det svenska rättssystemet i praktiken ser barn som sina föräldrars ägodelar och inte som egna individer som ska respekteras.

Det är stor skam att förståelsen för barn, deras anknytningsmönster och psykologi inte är större hos dem som ska fatta beslut som påverkar barnens hela liv. En elvaåring och även en åttaåring vet mycket väl hur de känner i relation till en annan människa. Särskilt om det är någon som gjort dem illa.

Lagen borde därför skrivas om för att ytterligare tydliggöra att det inte är vuxnas vilja som ska stå i centrum i vårdnadstvister. Dessutom finns det skäl att fundera över om man inte bör inrätta särskilda domstolar som hanterar ärenden där barn är inblandade. Inga små ska behöva utsättas för samma grymhet som pojkarna i det aktuella fallet.