När statsminister Stefan Löfven (S) möblerar om i regeringen stampar en elefant i rummet. Varför hämtas inga ministrar från det som borde vara regeringens naturliga rekryteringsbas – riksdagsgruppen?
På tisdagen (1/10) meddelades att Lena Micko (S) – tidigare ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting – blir ny civilminister. Regeringsombildningen är den andra på kort tid. Så sent som vid riksmötets öppnande trädde TCO-ordföranden Eva Nordmark (S) in som arbetsmarknadsminister och ekonomen Anna Hallberg (S) utsågs till utrikeshandelsminister.
Inom loppet av några veckor har Sverige alltså fått tre nya socialdemokratiska ministrar. Den gemensamma nämnaren är att ingen plockats in från partiets riksdagsbänk. Länge ansågs riksdagens korridorer vara en självklar arena för att bygga nätverk och vässa politisk fingertoppskänsla. Vägen in till regeringen var ett naturligt karriärkliv, inte sällan via meriterande utskottsposter. Dessa principer har förändrats.
Men visar inte de aktuella utnämningarna på en välgörande bredd? I sig är det positivt om politiker kan röra sig mellan olika sfärer. En del av karriären kan tillbringas i politiken, medan andra förläggs till näringsliv eller civilsamhälle. Att vara ytterst ansvarig för ett sakområde i regeringen ställer däremot tuffa krav. Riksdagsledamöter som kliver in i regeringen har ofta flera års erfarenhet av både partiväsende och det större politiska spelet. De har dagligdags smakat på inrikespolitiska förhandlingar och praktiskt hanterat målkonflikter. I det ljuset vore en praxis där ministrar rekryteras utifrån en tråkig utveckling.
De senaste ministerutnämningarna skulle kunna tolkas som en tillfällighet. Att lägga ministerpussel innebär svåra avvägningar för helhetens skull. Samtidigt väcker det faktum att tre i raden av nya förmågor rekryterats externt en principiell fråga om våra partiers dagsform. När en ny regering tillträdde i januari var i princip alla nytillskott riksdagsledamöter. När Löfven stuvade om efter Transportstyrelseskandalen 2017 kom Tomas Eneroth från gruppledarposten i riksdagen. Riksdagen var också en självklar utgångspunkt vid regeringsskiftena 2006 respektive 2014.
I värsta fall är den nya tendensen ett tecken på en mer genomgripande kompetensförsvagning inom partierna. Särskilt intressant blir detta i Socialdemokraternas fall, som har riksdagens största grupp – 100 ledamöter. Återfinns inte dugliga krafter alls bland de personer som fått väljarnas mandat att på heltid bedriva politik?
