Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Brexit. Storbritannien röstade för att lämna EU, men utmaningarna är minst lika stora för övriga EU-länder.

Svend Dahl: Efter Brexit måste EU kunna leverera

Ledare: EU måste lösa konkreta problem för att vinna förtroende.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Med knapp marginal – 52 mot 48 procent - röstade Storbritannien för att lämna EU i torsdagens folkomröstning. Partiledaren för EU-motståndarna i UKIP, Nigel Farage, talade om ”självständighetsdagen” samtidigt som pundet störtdök på fredagsmorgonen.

Folkomröstningskampanjen har varit en uppvisning i högt tonläge från båda sidor. Men med rösterna räknade infinner sig den grå politiska vardagen, där det finns all anledning att visa prov på ödmjukhet.

Att, som en del EU-företrädare gjort under kampanjen, tala om de kommande förhandlingarna som ett sätt att straffa det olydiga barnet tjänar ingen på. För Storbritannien och EU kommer inte undan varandra.

Läs mer: Bohusbänken i riksdagen: "Det är oerhört tråkigt"

Även övriga EU-länder har starka ekonomiska och politiska skäl att nå en överenskommelse om den framtida relationen som är gynnsam för Storbritannien.

Valresultatet passar in i ett mönster av populism och missnöje med det politiska etablissemanget som vi ser i många europeiska länder, men även i USA. Framförallt var det äldre väljare utanför storstäderna som röstade för att lämna.

Det gör det lätt att avfärda EU-motståndarna som nostalgiker, fast i en dröm om Storbritannien som det oberoende öriket som inte behöver kontinenten. Men samtidigt måste alla EU-vänner inse sin egen skuld till att samarbetet kommit att ifrågasättas.

Utvecklingen inom EU beskrevs länge i termer av att cykla – man måste fortsätta att trampa för att inte ramla omkull – det vill säga samarbetet måste fortsätta att fördjupas för att inte falla sönder. Vad som i praktiken hänt är att EU cyklat rakt in i väggen. För en betydande del av EU:s befolkning finns det helt enkelt inget egenvärde i ett allt djupare samarbete, särskilt inte när det kommit att förknippas med euro- och flyktingkriser.

Nu väntar en tid av osäkerhet. Utträdet kommer inte omedelbart, utan kommer att föregås av två år av förhandlingar mellan Storbritannien och EU. Att det redan nu spekuleras i möjligheten att Storbritannien kommer att erbjudas ytterligare särlösningar för att undvika ett utträde understryker att sista ordet inte är sagt i frågan.

Men framförallt har brexitdebatten fungerat som en katalysator för missnöje med EU i andra länder. Högerpopulisterna Geert Wilders och Marine Le Pen var exempelvis snabba att på fredagsmorgonen förklara att det nu blivit dags för folkomröstningar även i Nederländerna respektive Frankrike.

Mitt under den brittiska valkampanjen höll europeiska rådets ordförande Donald Tusk ett tal där han talade om de ”utopiska drömmarna” om djupare integration som ett hot mot EU-samarbetet. EU måste klara av att lösa konkreta politiska problem, som exempelvis att stärka kontrollen över Europas yttre gränser, var Tusks budskap. I bästa fall kan den brittiska folkomröstningen bli en nystart för ett EU som är mer lyhört inför de olika opinioner och önskningar som finns i unionens än så länge 28 medlemsländer.

Klarar man inte av att leva upp till detta lär fler ifrågasätta nyttan av att vara medlemmar i EU.