När förstelärare infördes av Alliansregeringen 2013 var det som en del i att lyfta läraryrkets status och möjliggöra fler karriärsteg för skickliga lärare. Tanken var och är god.
Den legitimerade lärare som arbetat minst fyra år med goda vitsord och som visat yrkesskicklighet och ett intresse för skolutveckling kan söka en förstelärartjänst. Som förstelärare får man 5 000 kronor i lönepåslag och minskad undervisningstid för att skapa utrymme för ett mer övergripande ansvarstagande.
Sett till en del aspekter har förstelärarreformen varit en framgång. En rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, som publicerades förra året, visar bland annat att skolor där förstelärartjänster införts har lägre personalomsättning, fler erfarna lärare och i viss mån även bättre resultat. IFAU:s rapport menar också att införandet av förstelärartjänster lett till att färre utbildade lärare lämnar yrket.
För de barn och unga som går i skolan är det få saker som gör så stor skillnad för en fungerande utbildningsmiljö och trygghet i skolan som att slippa ständiga lärarbyten. Att resultaten påverkas av att lärare stannar kvar torde därför inte vara särskilt märkligt.
Test
| År | Äpplen | Päron |
| 2019 | 23 | 56 |
| 2020 | 78 | 90 |
Samtidigt har införandet av förstelärare också bidragit till försämringar – allvarliga sådana. För inbyggt i systemet är att de bästa och mest erfarna lärarna lägger mindre tid på eleverna och mer tid på annat. I studien "Lärarkåren och förstelärarna. Splittrad, stärkt och styrd profession", av bland annat Gustaf Kastberg, professor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet, framgår det att förstelärarna ofta får uppgifter som tidigare hört till rektorernas ansvarsområde. Istället för att undervisa ägnar förstelärarna upp till 50 procent av sin arbetstid åt att koordinera olika skolaktiviteter eller möten i ledningsgrupper. Förlorarna är eleverna.
Ett annat enormt problem är att inte finns några centrala riktlinjer som styr inom vilka ämnen någon kan bli förstelärare. Här begick den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund (L) ett stort misstag.
Det är en sak att utnämna förstelärare i matematik, svenska, historia eller något annat centralt ämne där det finns goda skäl att uppmuntra de som är särskilt kunniga och kan bidra med insikter som vilar på vetenskaplig grund. Men i den svenska skolan i dag finns förstelärare i värdegrund, sociala medier och informations- och kommunikationsteknik. Bland de sistnämnda finns exempel på lärare som beter sig mer som säljare eller kommunala IT-strateger och hetsar fram inköp av dyra datorer och andra dyra digitala verktyg till lågstadiebarn, trots att forskning visar att läs- och skrivinlärning gynnas av att man skriver för hand.
Det är inte rimligt. Tvärtom är det sådant som urholkar skolan inifrån både ekonomiskt och kunskapsmässigt. Åtta år efter införandet är det mer än tydligt att förstelärarsystemet måste stramas upp och göras om i grunden. Det behövs en ökad central styrning och tydligare regler. Om ambitionen är världens bästa skola bör det inte finnas utrymme för att lägga pengar på ovetenskapligt trams och färre lärare i klassrummen.
