Näringsminister Ibrahim Baylan (S) avgår i samband med partikongressen i november. Det beskedet kom i veckan (DN 9/9). I intervjun menar Baylan att den pågående cementkrisen inte har med hans beslut att göra.
Man får hoppas att det stämmer, för det är inte helt snyggt av en minister att lämna innan han eller hon gjort ett försök att reda upp en krissituation inom ett område man ansvarar för. Och oavsett vilka skäl Baylan har lär det inte hjälpa situationen.
Det är inte heller första gången man tvingas undra om regeringen förstått allvaret i cementkrisen. Både bostadsminister Märta Stenevi och klimatminister Per Bolund (båda MP) har ifrågasatt byggbranschens cementberoende (DI 19/8). I P1 Morgon (19/8) uttryckte Bolund att "Sverige inte kan ha sådana stora utsläppare”. Visst är det bra att bygga mer i trä, men det finns många sammanhang där cementen inte kan ersättas, särskilt inom infrastruktur- och anläggningsprojekt. En ytterligare märklighet i sammanhanget är att Cementa i början av sommaren meddelade att man ska försöka göra Slite till världens första fossilfria cementfabrik (SvD 2/6). Ett initiativ som hyllades av Ibrahim Baylan.
På kortare sikt riskerar cementkrisen att få allvarliga konsekvenser. Byggbranschen utgör mer än tio procent av Sveriges BNP. Ett tvärstopp för byggandet sätter inte bara stopp för nödvändigt bostadsbyggande utan för viktiga väg- och spårbyggen. Byggarbetare drabbas, men också de företag eller privatpersoner som skulle dra nytta av de färdiga byggena. 135 000 jobb hotas mer eller mindre direkt. I princip ett års BNP-tillväxt raderas ut i ett svep. Klimatutsläppen och miljöavtrycket kommer att öka när den mindre mängd cement som kan importeras hämtas från Kina. Därtill hotas Gotlands vattenförsörjning.
Cementfabriken i Slite är inte vilken fabrik som helst, det är inte bara synd om den stannar utan samhällsfarligt – fabriken producerar 75 procent av en kritisk produkt som är svår att importera – men beredskapen för en sådan händelse verkar ha varit praktiskt taget obefintlig. Regeringen saknar rättsliga verktyg eftersom den kom in för sent i processen, till skillnad från i Preem-fallet, där prövningen kunde tas över i ett tidigt skede. Det kan inte vara för mycket begärt att regeringen identifierar samhällsviktiga produkter att säkra tillgång eller försörjning på.
Man kan också hävda att cementkrisen i vissa avseenden inte är så oväntad som det kan framstå. Kritiken mot långsamma och osäkra tillståndsprocesser har varit mångårig och stark, något som fick näringsminister Ibrahim Baylan (S) att tillsätta en utredning. Den levererades till regeringskansliet 2018, men har legat i en byrålåda sedan dess.
Regeringen har kanske lyckats mildra krisen något genom att föreslå en tillfällig lag som förlänger Cementas tillstånd till augusti nästa år. Men vad är planen därefter? Det har inte hittills framgått. Det är dags att de ansvariga ministrarna kliver fram och hittar lösningar, istället för att prata om cementens klimatavtryck.
