Vänliga människor från den intilliggande byn stannar till och hälsar. Leende möter leende och den bekräftelse som följer på min fråga får mig att känna mig tillfreds med hur dagen fortlöper. Efter en morgonpromenad som tagit mig genom ett fågelrikt område runt mangroveträsket i stadens utkant står jag nu någon mil längre bort och väntar på en buss som ska ta mig vidare inåt landet.
Ett par timmar förflyter, jag har hunnit sitta på huk och samspråka med några barn och kvinnor som passerat och också köpt med mig lite frukt och nötter inför resan från en handlare som slagit upp sitt bord ett tiotal meter längre bort. Hettan stiger i det flacka uttorkade slättlandskapet och när ytterligare någon timme förflutit tar jag beslutet att invänta morgondagen och återvänder så sakteliga till staden.
Dagen därpå återupptar jag min resa efter en dryg timmes väntan vid stadens resecentrum. Bussens sittplatser är begränsade till ett tiotal men jag står bekvämt intill ett öppet fönster i det bakre utrymmet av bussen med ryggsäcken intill mig på golvet. Framfarten varierar mellan 30 och 50 kilometer i timmen, vilket stundtals känns mer än väl längs de skumpiga och dammiga sandvägarna, och mina tankar går till trafiklogistiken vid resans start. Förmodligen utspelades där mer än vad som var synligt för ögat, men för oss resenärer tedde sig allt i ljuset av tillgång och efterfrågan. Det dröjde nämligen en bra stund innan de första bussarna dök upp och vid det laget hade det hunnit samlas en hel del människor vid de olika hållplatserna. Men i stället för att direkt köra fram till någon av hållplatserna stannade chaufförerna till och ställde sig för att samspråka med varandra i något som liknade en öppen budgivning. Därefter avgick den första bussen från den hållplats där det stod flest resenärer, varpå turen en stund senare föll på den lott som jag delade med ett tjugotal andra resenärer.
Förmodligen hade gårdagen inte tillräckligt många resenärer för att den här linjen skulle anses körbar ur ett kommersiellt perspektiv, och allt efter resans gång inser jag att fler människor än jag väntat en dag på bussen för att komma iväg. Det blir allt trängre på bussen och när den efter några timmar bromsar in i ett litet samhälle står ett par militärer med batonger beredda att bistå resenärer att ta sig ombord. Återstoden av resan tillbringar jag i fem timmar på ett ben, med det andra benet uppvikt under mig, stödd mot ryggsäcken på golvet. Risken att ramla omkull är obefintlig.
Bussresan på en annan kontinent gör sig påmind någon gång då och då de gånger jag reser kollektivt i den västsvenska bygden. Inte minst då en avgång uteblir och väntan på nästa är allt mellan tio minuter och en timme, med olika stark åverkan på dagsschemat som följd.
Trevlig helg!
