Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingalill Sundhage byline till webben

Ensamhet borde vara en valfråga

Ingalill Sundhage: Dom flesta av oss har ett behov av att finnas i ett sammanhang och har ett socialt behov.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Ensamhet är ingen kommunal angelägenhet” Svaret var unisont bland samtliga politiker när jag som kommunreporter i Borås i början av 2000-talet ställde frågan om ensamhet borde vara en fråga för kommunen att lösa på ett seminarium.

Visserligen var svaren både reflekterande och inkännande men slutsatsen var densamma. Det kan inte vara kommunens ansvar att tillse att äldre människor ska ha någon att prata med. Därför skärpte jag hörseln extra mycket när jag häromdan via P1 fick höra att Storbritannien nu tillsatt en ensamhetsminister. Orsaken bakom beslutet vart att ensamheten är dyr, växande och framför allt ohälsosam. Påtvingad ensamhet jämfördes med att röka 15 cigaretter om dagen, och det vet alla hur skadligt det är.

LÄS MER: Hög tid för social aktivitet på recept

I Sverige är det vanligt med singelhushåll. Antagligen därför att det är möjligt tack vare att män och kvinnor är ekonomiskt självständiga. Men självvald ensamhet är en sak, den påtvingade en annan. Som när man på ålderns höst blir änkling eller änka. En partner som man delat sitt liv och sina tankar med, rycks bort och kvar finns, på sin höjd, minnen. Dom tror jag det är livsviktigt att samla på, men det räcker inte. Dom flesta av oss har ett behov av att finnas i ett sammanhang och har ett socialt behov.

Även om forskningen pekar på att ensamheten minskar i Sverige - enligt SCB har sju av tio personer över 85 någon nära vän - tror jag att ett samtal, en stund tillsammans på individnivå kan göra stor skillnad. Visst det finns människor som trivs med sig själva och tycker det är tillräckligt, men jag tror inte att den gruppen är så stor.

Idag sköts den sociala samvaron av ideella föreningar. Pensionärs- och samhälls- och hembygdsföreningar gör mycket för att människor ska känna gemenskap. Men det är för dom som är friska och orkar ta sig till aktiviteterna. Värre är det för dem som av olika skäl har svårt att förflytta sig, eller kanske inte har orken att göra det, men som ändå vill sitta tillsammans med någon eller några en stund och utbyta tankar om stort som smått. Vem ska dom prata med? En från hemtjänsten som har nio minuter på sig för att sätta på strumpor? Eller kanske hen som kommer för att städa hinner sätt sig ner fem minuter vid köksbordet och växla några ord.

Om lösningen är att det ska vara kommunens ansvar är jag inte så säker på, men ensamheten bör vara en fråga för politikerna att fundera över. På vilket sätt de kan ge verktyg åt civilsamhället så att det får möjlighet och utrymme att minimera den destruktiva ensamheten. Det är en fråga som passar en valrörelse.

Trevlig helg!