Som ansvarig utgivare hamnar jag i resonemang med kritiker som tycker vi gjort felaktiga publiceringar. Då vill jag gärna berätta hur jag resonerar och tänker kring publiceringen vi gjort. Vissa läsare tar tillfället i akt och argumenterar för sin sak, andra är inte alls intresserade av att förstå hur jag tänker.
I diskussioner och samtal hänvisar man ofta till den egna, eller möjligen andras erfarenhet, och ratar statistik och forskningsresultat som icke trovärdigt, dåligt gjord, eller rent av köpt av politiker eller en myndighet. Den egna, eller för all del andras erfarenhet, har en långt större tyngd. Men det förutsätter förstås att erfarenheten stämmer överens med den egna uppfattningen, annars är den ingenting att ha. Och i dag, när samhället tack vare sociala medier och bloggar kan få så stor spridning av åsikter både vad gäller innehåll och geografi, är det tämligen enkelt att hitta åsikter som stämmer överens med den egna uppfattningen.
Men om inte viljan att lyssna på andras resonemang finns, får vårt samtal en ordentlig uppförsbacke innan vi ens kan börja diskutera sakfrågan, som också den ibland kan vara svår att vara enig om. Erfarenhet är viktigt, men det krävs mer än så för att kunna slå fast att en persons upplevelser är generella och kan appliceras på andra än bara personen själv. Samtidigt är det lika dumt att hävda motsatsen, det vill säga att ett generellt påstående gäller samtliga individer.
Vi inom media har all anledning att reflektera över vårt innehåll, det är en förutsättning för att göra ett bra jobb bättre. Vi får också god hjälp av läsare som vill kasta nytt ljus över frågeställningar vi tar upp eller som väljer ett annat perspektiv än det vi valt. Det är berikande. Men för att veta hur media i allmänhet klarar att spegla ett ämne i sin helhet, krävs mer än att titta på sin egen mediekanal, då krävs en analys av innehåll.
Ibland hävdar läsare att vi inte vågar säga sanningen därför att vi är rädda för, eller styrda av ägarna, politikerna eller PK-maffian, vad den nu består av. Saken är den, att vi bara kan spegla en del av verkligheten, som är bra mycket större än det vi kan berätta om. Vi har som bekant inte obegränsade resurser. Det ligger alltså i sakens natur att bara delar av verkligheten beskrivs och har inte alls med någon överhet som dikterat villkoren att göra.
För oss gäller det att flytta perspektivet ofta för att på så sätt belysa en så stor del som möjligt av verkligheten.
Trevlig helg!
