”Flitig hushållerska sökes, alla raser välkomna utom irländare!” Annonsen från det sena 1800-talets New York kan verka obegriplig idag. Ingen skulle betrakta irländare som en särskilt problematisk grupp eller för den delen en ”ras” år 2021 men vid tidpunkten var det inte ovanligt. Efter hundratals år av systematisk diskriminering från England var Irland en oerhört fattig del av Europa, och irländare ansågs vara den svåraste ”etniciteten”. Bland annat ansåg Sigmund Freud att irländare var det enda folk som inte var mottagligt för samtalsterapi på grund av sitt enkla och brutala sinnelag.
Det föråldrade synsättet på irländare är värt att påminnas om i en tid där allt fler förespråkar att etnicitet ska registreras, mätas och följas upp, fast numera som verktyg mot rasism och diskriminering. Irländare ansågs inte vara ”vita” enligt 1800-talets syn på ras och etnicitet eftersom de var så avvikande. Vid en kartläggning idag hade synen på irländarna varit radikalt annorlunda.
Det är ett konkret exempel på hur problematiskt det är att dela in människor efter en kulturellt konstruerad kategori, som ”etnicitet”, där det inte finns ett vetenskapligt objektivt sätt att mäta. Vi kan prata om vilket land man är född, respektive medborgare, i. Vilken religiös tillhörighet man har eller om man identifierar sig på ett annat särskilt sätt. Men redan vid en typ av mått som många vill använda, exempelvis graden av melanin i någons hud, blir det snabbt subjektivt. Hur mörk ska någon vara för att räknas in i en viss kategori? Vad innebär en stämpel som hudfärg för vår syn på en människas egenskaper?
Förutom det ovetenskapliga i att försöka dela upp människor i olika ”etniciteter” så finns det andra demokratiska problem med att registrera människor på det sättet i folkbokföringen. När andra världskriget bröt ut blev det smärtsamt uppenbart för vissa länder hur farligt det kan vara att ha registrerat en del av sin befolkning som exempelvis ”judisk”.
Den här diskussionen, om vi ska mäta etnicitet mer än vi gör i Sverige idag, har kommit hit efter en intensiv debatt i USA. Där lyfter förespråkarna för att mäta och registrera etnicitet fram att mätning möjliggör uppföljning och därmed förändring till det bättre. Ett konkret exempel på hur samtalet förs är att den amerikanska jätten Blackrock, som är delägare i flera svenska börsbolag, vill driva samma policy i Sverige som i USA. Där kräver de mätning och uppföljning på graden av etnisk representation i styrelser och ledningar. Trots att Sverige inte tillåter att man gör den typen av registrering av människor vill Blackrock göra så även här (Dagens Industri 17/1).
Förespråkarna i frågan har goda syften, man vill motverka diskriminering genom att mäta och följa upp representation. Men för den liberalt sinnade måste varningslampan gå igång. Den sunda principen är att mänskligheten inte kan delas in i raser och att individer är oerhört mycket mer komplexa än så banala egenskaper som utseende eller födelseland. Att börja registrera etnicitet, exempelvis i börsbolag, är inte rätt väg att gå.
