Hyresrättslägenheter som färdigställs efter den 1 juli 2022 ska omfattas av fri hyressättning. Det föreslår den omtalade utredning som under fredagen (4/6) lämnades över till justitieminister Morgan Johansson (S).
Den fria hyressättningen för nybyggda bostäder var en av Liberalernas och Centerpartiets stora prestigesegrar, och tonläget kring frågan har varit högt allt sedan januariavtalets undertecknande. Vänsterpartiet, Hyresgästföreningen och delar av Socialdemokraterna kampanjar om de rysliga "marknadshyrorna” och varnar för såväl hyreschocker som laglöshet.
Det behöver kanske inte sägas att larmen är kraftigt överdrivna. Fri prissättning på hyror är inte värre än för livsmedel. Utredningen har dessutom i det mesta landat i rimliga avvägningar. Besittningsskydd och andra konsumentskydd för hyresgäster är desamma även i de nybyggda bostäderna. Hyresstatistik ska offentliggöras för att möjliggöra jämförelser. Fastighetsägare får sätta vilken hyra de vill – så länge någon vill betala – när en ny hyresgäst ska flytta in, men de årliga hyreshöjningarna ska följa konsumentprisindex om inte "ändrade förhållanden påkallar det”.
Vad det sista betyder i praktiken är en osäkerhet och på så sätt en nackdel för förutsägbarheten i lagstiftningen. Att hyran ska kunna höjas på grund av en omfattande renovering är möjligen en självklarhet, men tanken här är att även nya kommunikationer eller en allmän höjning av ett områdes attraktivitet ska kunna spela in. Var gränserna för dessa höjningar går kommer att avgöras av rättspraxis i de fall som överklagas till Hyresnämnden, och hur jurister i domstolarna kommer att resonera vet inte ens gudarna.
Det enda i övrigt som är synd med utredningen är att den inte faktiskt leder till marknadshyror, som vänstern påstår. Åtminstone inte tillräckligt snabbt. Bara runt en procent av det totala beståndet byggs varje år. Med den takten tar det 100 år att närma sig fri hyressättning. Och eftersom det befintliga hyresbeståndet inte påverkas av den nya lagstiftningen, ens vid totalrenoveringar, kommer det alltid att finnas hyresreglerade bostäder kvar.
Man kan förstås inte lasta utredningen för detta eftersom det inte var dess uppdrag, men det är värt att bekämpa myterna om fri hyressättning. I marknadshyrornas Helsingfors köar man i minuter eller dagar för att få en hyreslägenhet, istället för i år eller decennier, som i Stockholm eller Göteborg. Hyrorna är något högre än i svenska storstäder, men knappast oskäliga. Hyresaktivisterna brukar prata om "chockhöjningarna" av hyrorna åren efter den finska reformen, men glömmer att nämna att inkomsterna under samma period steg kraftigt. En bonus är att den sociala bostadspolitiken fungerar mycket bättre än i Sverige.
Hyressättningsutredningen är ett fall framåt i bostadspolitiken och en framgång för Liberalerna och Centerpartiet. Steget är för litet och för långsamt för att förändra en sönderreglerad bostadsmarknad, men även små steg kan vara viktiga om de går i rätt riktning. Fortsätt på den vägen. Möjligen leder den till Finland.
