Pausa kravet på EU-utträde. Det förslaget lägger Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fram i en debattartikel (ETC 11/8). Vilket beslut det blir bestämmer partiets kongress i februari.
Förslaget är inte helt oväntat. Som Sjöstedt skriver är det länge sedan ropen på utträde stod i fokus för partiets kommunikation. Att partiledaren själv varit Europaparlamentariker kan också spela roll. Och precis som när Miljöpartiet ändrade sin hållning till EU efter en medlemsomröstning 2008 finns en logik som är svår att ignorera: hur kan man tycka att europeiskt samarbete kring exempelvis klimatfrågan är centralt, samtidigt som man vill lämna ett sådant samarbete?
Oavsett vad man anser om unionen måste man, precis som med FN, konstatera att EU är vad vi har. Om samarbetet inte fanns skulle vi behöva skapa det. Att drömma om en helt annan sorts samarbete, större eller mindre, inriktat på det ena eller det andra politikområdet och begränsat på just de vis man själv anser vore rimligt, är varken fruktbart eller realistiskt.
Inget hindrar heller Vänsterpartiet från att vara EU-kritiskt även framåt, eller från att arbeta för en union som ligger mer i linje med vad partiet anser vore bra. Men möjligheten att ytterligare ett parti lämnar krav på utträde bakom sig kan förhoppningsvis borga för en bättre EU-debatt. Allt för ofta uppfattas EU-frågor i svensk politik som något avlägset och irrelevant, istället för något som vi behöver förhålla oss till varje dag.
Detta förstärks av idéerna om en “Swexit”. Unionen blir något som vi antingen säger ja eller nej till som helhet, istället för att vi tar ställning till de frågor som behandlas hela tiden.
Vad Vänsterpartiet till slut landar i är svårt att säga. Partiet bär med sig ett märkbart starkare EU-motstånd än vad som fanns i Miljöpartiet för tio år sedan, och som kontrasterar mot den traditionellt mer EU-positiva europeiska vänstern. Att Sjöstedt föreslår en paus för utträdeskravet, istället för att det ska slopas rakt av, är en eftergift till denna falang.
Ett nej till förslaget förändrar förstås inte särskilt mycket. Ett ja skulle däremot kunna bidra till en annan syn på EU som arena. Av det skälet kan även liberala krafter hoppas på ett pausat utträdeskrav i februari.
