Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Clara Sandelind: EU-motståndarna är inte irrationella

Krönika: Den värderingsmässiga polariseringen är även en faktamässig och psykologisk splittring.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Folkomröstningen om EU i Storbritannien gjorde polariseringen av samhället plågsamt tydlig. Det är en socioekonomisk splittring – globaliseringens vinnare och förlorare – men också en värderingsmässig. Å ena sidan en liberal och internationalistisk väljarkår, å andra sidan en mer nationalistisk och konservativ. Denna polarisering intensifieras nu än mer när de som röstade för att stanna menar att lämna-väljarna röstade emotionellt snarare än rationellt.

Det var just avfärdandet av åsikter som irrationella som gjorde att ingen svensk politiker på allvar försvarade den förda invandringspolitiken när Sverigedemokraterna växte sig starka. Ingen ville underhålla tanken att de som stödde SD kanske hade skäl för det, och att deras argument borde bemötas på ett seriöst sätt.

De främsta anledningarna till Brexitresultatet var att väljarna ansåg att EU undergräver nationellt självstyre och en önskan om ökad kontroll över invandringen. När detta viftas bort som extremism glömmer vi att det ligger helt i linje med den övergripande princip om nationellt självbestämmande som hela den post-Westfaliska världsordningen vilar på.

Sveriges alltmer restriktiva flyktingpolitik bygger på samma nationalistiska princip, nämligen en stark prioritering av de egna medborgarna, till och med när icke-medborgares liv står på spel.

Det finns starka moraliska skäl till att ifrågasätta nationalismen, men den är vedertagen och inte extrem. Visst vilar den på en känsla av samhörighet, men likaså vilar internationalismen på en känsla av medmänsklighet. Empati, passion och identitet ogiltigförklarar inte en politisk ståndpunkt, utan är ofta viktiga delar av alla politiska ställningstaganden.

Det var dessutom långt ifrån enbart lämna-sidan som svajade med fakta och konsekvens. De ekonomiska hoten bröts ner på hushållsnivå trots att det rör sig om effekter på nationell nivå som inte fördelas jämt över befolkningen. Många på vänsterkanten tryckte hårt på att Storbritannien skulle lida ekonomiskt av ett EU-utträde, trots att resonemanget vilade på marknadsliberala antaganden om frihandel som vänstern vanligtvis motsätter sig.

Brexit skylls slutligen på en okunskap, som var pinsamt hög, men inte reserverad för lämna-sidan. Till och med statsvetarkollegor har erkänt att de inte riktigt känner till hur EU styrs. I stället för att skicka ut informationsmaterial om EU valde regeringen dock att skicka en propagandabroschyr för stanna-sidan.

Den värderingsmässiga polariseringen är även en faktamässig och psykologisk splittring. Vi har alla ett bekräftelsebehov – och vi letar efter fakta som stödjer den tes vi redan tror på. För att sålla i informationsflödet litar vi också på vad vänner säger och vad som skrivs i de tidningar vi läser. Men våra vänner tycker allt oftare redan som vi och tidningarna vi läser har vi valt därför att de tycker som vi. Trots detta ses den egna positionen som rationell, grundad på noga övervägda argument och fakta, och den motsatta som emotionell. Det är sannerligen ingen bra grund för ett demokratiskt samtal.

Clara Sandelind

forskare i statsvetenskap, Storbritannien