Strategisk autonomi. Det begreppet tycks ha blivit senaste mode i coronakrisens Europa.
Idén var inte bara populär på Europadagens högtidliga konferens om EU:s framtid utan har letat sig ner i förhållandevis konkreta sammanhang.
"En europeisk industristrategi måste förbättra våra möjligheter att möta kommande kriser", skrev exempelvis EU-minister Hans Dahlgren (S) och näringsminister Ibrahim Baylan (S) i Dagens industri i slutet av mars (30/3).
Samma tanke är EU-kommissionen inne på i sitt förslag till industristrategi, som presenterades 5 maj. Strategin ska inte bara "driva transformationen till en mer hållbar och digital ekonomi” utan också göra EU både mer motstånds- och konkurrenskraftigt.
Det ligger förstås rätt i tiden att rusta unionen för kriser och ekonomiska chocker. Men som Teknikföretagens Mats Kinnwall och Joel Jonsson skriver i Dagens industri (19/4) finns det anledning till oro över vad den "strategiska autonomin" och industrisatsningarna innebär i praktiken.
Satsningar på "nyckelteknologier" och "viktiga ekosystem" låter bra, men kan snabbt förvandlas till direkta subventioner av företag som är viktiga för de respektive ekonomierna. Det riskerar inte bara att skada svenska företag, utan Europas konkurrenskraft i stort. Innovationsförmågan riskeras när gamla jättar hålls under armarna.
Det vore ett stort frånsteg från de principer som styrt den inre marknaden under decennier, men det är inte den enda förflyttning som skett i unionens maktdelning de senaste åren.
Arbetet med den sociala pelaren pågår för fullt och trots svenska protester – numera även från LO – mot minimilöneregleringar som hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen tas vidare steg mot att EU blandar sig social- och arbetsmarknadspolitiken. Och EU:s återhämtningspaket och långtidsbudget, som antogs i mars, innebär att medlemsländerna för första gången tar gemensamma lån för att stötta de länder som drabbats hårdast av pandemin.
"Historien kommer att säga att 2020 var ett fantastiskt år för de som tror på europeisk integration”, som Spaniens premiärminister Pedro Sánchez uttryckte det i ett panelsamtal i Aten i veckan. Tillsammans med Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis lovade han att återhämtningsfonden skulle bli en sådan succé att ingen ska vilja avskaffa möjligheten till EU-gemensamma lån igen.
Det är viktigt att minnas att det finns positiva och viktiga delar i EU:s långtidsbudget och återhämtningspaket men det är ingen anledning att ta lätt på frågorna om maktdelning, och om hur det egentligen går till när den "europeiska integrationen” ökar.
Även övertygade EU-vänner bör fundera över vad som händer när väljarna plötsligt vaknar till en helt annan union än den man en gång röstade för medlemskap i. Det var precis sådana förflyttningar som de brittiska EU-motståndarna använde som argument för en folkomröstning och ett utträde.
Den "brittiska bromsklossen" är nu borta, och det har förändrat maktbalansen i unionen. Det ställer högre krav på Sverige att formulera sin idé om vad EU ska vara och göra, att säga nej när det behövs och kanske framför allt att erbjuda alternativ till de överstatliga ambitionerna.
