Snarare röjde Cumhuriyet Erdogans dubbelspel – som Turkiet inte ens bemödar sig med att förneka.
Vittnesmål likt Dündars blir allt vanligare och därmed allt svårare för omvärlden att ignorera. Detta samtidigt som det i landets kurdiska områden för närvarande pågår scener som inte kan beskrivas som någonting annat än ett inbördeskrig. Den turkiska säkerhetsapparaten begår omfattande övergrepp mot den kurdiska civilbefolkningen. Kvinnor, barn, äldre, män; alla är de offer för direkta attacker och urskillningslösa aktioner.
Men räkna med att såväl EU, USA och Nato tänker försöka låtsas som ingenting så länge det bara går. Syrienkrisen och hotet från IS har gett Erdogan carte blanche i inrikespolitiken. Omvärlden behöver nämligen Turkiet.
Denna bistra sanning har gjort Erdogan hämningslös, samtidigt som den gjort Turkiets allierade principlösa, och möjliggjort en cykel av våld, som utmålar hela den kurdiska folkgruppen som terrorister och statsfiender. Att i offentliga sammanhang beskriva kurder på något annat sätt anses i sig vara en terroristhandling.
Att offentligt kräva fred klassas som förräderi. Amnesty International slog så sent som i fredags larm om en våg av gripanden. 19 akademiker fängslades. Deras brott? Att ha skrivit under en appell för fred och krav på ett upphörande av krigföringen mot kurderna i de sydöstra delarna av landet. Enligt Erdogan är de terrorister och femtekolonnare.
De 19 som gripits riskerar att endast vara början på fler massgripanden – sammanlagt skrev 1000 akademiker under upproret.
Så hur kan EU och Nato tolerera detta? Enkelt: Nato har behov av turkiska flygbaser för flygbombningarna i Irak och Syrien och EU har på grund av flyktingströmmen behov av ett medgörligt Turkiet som efter ordentliga ekonomiska bidrag från EU nu åter patrullerar och hindrar flyktingbåtar att ge sig av över Medelhavet.
Så länge Europa och USA är i behov av Turkiets samarbete, kommer den inrikespolitiska situationen att bemötas av öronbedövande tystnad från omvärlden. Det bästa sättet att öka trycket på Erdogan, är att skapa fred i Syrien och att bekämpa IS. Ju fortare det kan göras, desto bättre för de fängslade journalisterna och akademikerna, samt för den kurdiska civilbefolkningen. Till dess får vi bära dubbelmoralens skam.